tisdag 2 januari 2018

Dags att...

Blev uppringd av en sköterska från plastikkirurgiska avdelningen i Åbo. Hon gav mig lite närmare information om vad som händer då jag tas in på tisdag nästa vecka.

Jag får räkna med en hel vecka i eget rum och sköterskor som bär munskydd. En fysioterapeut kommer att visa hur jag ska träna och informera om stödärm/stödhandske. Jag behöver ta nya mått efter operationen och beställa nya stöd. Armen har inte nödvändigtvis samma mått som förut.

Är det nu jag ska springa? Känner hur ångesten kryper in under skinnet. Vad har jag gett mig in på? Hur fick jag för mig att jag vill vara en av de få kvinnor som testar en ny medicin, en forskning som kan slå igenom internationellt. Som det kommer att skrivas om då resultaten offentliggörs.

Spriiiing!!!


Men jag springer inte. Jag vet vilken livskvalitet jag har. Jag känner min arm, min värk och min frustration. Jag har fått en sällsynt möjlighet att göra det bästa av situationen. Och jag kan inte tacka nej till den här chansen. Även om den är förenad med oro, smärta och obehag.

Eller. 

2 kommentarer:

  1. Oj, aj så handen ser ut på bilden. För snart 20 år sedan blev jag ormbiten i foten och hela benet svällde upp. Jag minns att det gjorde gräsligt ont att vara så där uppsvälld och de minnet kommer fram av att se på din bild. Jag hoppas innerligt att den här operationen ska gå bra och att den ska ge dig den lindring som du så väl behöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov är jag inte ormbiten! Jag har en ny stödärm som jag fick i december. Försökte mig på en ny modell där ärmen och handsken sitter i ett. Inte helt lyckat eftersom svullnaden tyngs ut mot fingrarna. Ska nog återgå till tvådelat. Det är att söka sig fram för att hitta rätt tyg, tryck, märke, form, färg... Roligare saker finns att tänka på.

      Radera