fredag 5 januari 2018

Hjärnsläpp, slapphet och visioner

Äntligen har jag hållit veckans tre möten. Återstår protokollskrivning och en hel del skrivbordsjobb som nu bara ska göras utan att det kräver varken tanke eller känsla av mig. På måndag är jag sista dagen på jobb. Och det är verkligen dags att stiga ur.

Kan konstatera att signalerna i hjärnan håller på att ge upp. På mötet idag skulle jag presentera verksamhetsberättelsen. Plötsligt hade jag ingen aning om vad en verksamhetsberättelse egentligen är. Hade jag skrivit en sån? Nä-ä. Jag låtsades söka bland mina papper medan jag febrilt funderade hur en sån kan tänkas se ut...

På väg hem körde jag genom stan och tittade på färgerna framför mig. Den gröna färgen blev orange och jag tänkte att "vad vacker den var". Då färgen sedan blev röd tänkte jag vidare att "den röda var nog inte riktigt lika fin som de andra två". Och så körde jag rakt mot rött ljus. Jag visste inte om att det var trafikljusen jag sett. Inte en gång skulle det ha slagit mig att jag borde ha bromsat och stannat. Då signalerna i hjärnan inte längre fungerar har det nog brunnit i alla trådar. 

Tänker på att jag kanske inte klarar operationen. För hur mycket ska en kropp och ett hjärta egentligen klara av? Tänker på hur bra jag var i skick ännu i början av november. Jag simmade 1 km i simhallen två gånger i veckan, vinterbadade, tränade musklerna, gjorde avslappningsövningar, åt bra.

Sen tog jobbstressen över och jag fick lämna bort vinterbadet som det första. Efter semesterresan lämnade simningen bort. Och nu i december har jag inte orkat träna hemma längre. Jag som skulle vara på topp inför operationen kör nu mot rött ljus för att jag ändå gick och brände ut mig. Lät ekorrhjulet snurra i ohemul takt och gjorde precis som jag inte skulle göra. Och jag känner hur jag sårat mig själv.

Jag ville så gärna tjäna Gud. Tjäna församlingen. Inte för att själv få beröm (sånt hör ihop med sångaryrket) utan för att jag verkligen  brinner för mitt prästkall och vet att jag har lätt för att utföra de uppgifter som hör ihop med människomöten, själavård och predikan.

Det är verkligen speciellt att jobba i en stor församling. Det här med teamarbete, samarbete, initiativ vs låta-vara-att-blanda-sig-i, tar musten ur mig. Det är ingen sak i världen att utföra sina arbetsuppgifter bara man vet när man ska göra det, när man kanske ska göra det, när man absolut inte ska göra det, när man ska samarbeta, när man ska jobba självständigt, när man borde ha fattat att... Jag behöver tydligen tydliga ramar för att få energin att flöda i just rätt hastighet och så att den kan fördelas på rätt sätt. 

Har hela tiden sett mig landa som kyrkoherde någonstans och tror fortfarande att det är kyrkoherde, församlingsledare, som jag skulle passa bäst att vara. Det allra viktigaste skulle för mig vara att ta hand om personalen, ha regelbundna utvecklingssamtal, kolla upp hur var och en orkar och mår, skämma bort med beröm och visa uppskattning, sporra, inspirera och dela den speciella arbetsgemenskap som finns i en församling. Med kyrkoherde Camilla skulle det inte finnas lösa trådar och ostrukturerade arbetssätt. Jag är alldeles för otålig för att låta saker och ting flyta runt och låta folk gissa sig till vad de ska göra. Det ska vara ordning och reda!

Men nu ska jag först opereras och sen får jag kanske möjlighet att både reflektera och blicka framåt. Som präst. Som Camilla.

Bara hjärtat orkar slå.

10 kommentarer:

  1. Jisses! Jag blir ju ångestsvettig bara av att läsa det här!
    Får du ta emot besök när du ligger i Åbo eller är det totalisolering som gäller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte riktigt det ännu. Det klarnar efter operationen.

      Radera
  2. Alla, alla dina läsare, som samtidigt är dina vänner,hoppas, tror, önskar och vet att du klarar operationen! Ha förtröstan, det ordnar sig!
    Vi tänker på dig.
    Ett bra år 2018 önskar vi dig och hela familjen! A-L o J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära ni! Ja, vi tror väl nog alla att det ska gå vägen. Men då man är riktigt, riktigt trött vill de där mörkaste tankarna dyka upp. Känns faktiskt redan bättre att ha skrivit ner dem. För sen är det egentligen bara uppåt som gäller. Precis som så många gånger förr så fungerar skrivandet för mig som en hjälp i processen.

      Radera
  3. Kära lilla söta DU!!
    Lämna nu på riktigt allt i Guds hand och för en gång är det DU som får vila förtröstansfullt i hans famn.
    Du är inte oersättlig. Det finns krafter som hjälper dig i "jobbet". Nu är du viktigast!!!Kram MaLin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack MaLin! Just precis de orden behöver jag just nu. För vet du, jag har varit helt oförmögen att be Gud ta hand om mig. Jag har inte orkat. Samtidigt vet jag att det finns många som tar mig med i sina böner. Det tackar jag av hjärtat för! Och vet ni alla - jag har inte fått angina!

      Radera
  4. Så alldeles självklart har du inte fått angina om det är meningen att du skall opereras :-) Du kan vila tryggt i den förvissningen att du är i goda händer och du kommer att få den hjälp du behöver för att klara av tiden efter operationen . Någon ser dej ,någon vet dina behov förrän du själv formulerat tankarna . Du finns i våra tankar Camilla ! Allt gott och en stor bamsekram till dej ! / Greta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varmt tack, Greta! Så är det nog. I Herrens händer... Kram!

      Radera