måndag 29 januari 2018

Om

Är tillfälligt tillbaka i vaknattens rutiner. Just nu är det mycket bekymmer, sjukdom och tankar som präglar vardagen. I vilken grad formar sjukdom ett barn som växer upp? Hur påverkas känslan av trygghet då en förälder är sjuk?

Det finns dagar då jag är alldeles ilsk på att sjukdomen fått ta så mycket av det fokus jag borde ha fått sätta på barnen. I perioder har jag inte levt. Bara överlevt.

Ibland lämnar jag att fundera på hur livet hade sett ut utan cancer i huset. Vem hade jag varit i nuläget? Hur hade mina söner levt? 

En formbar människa är en som har levt med motgångar. Man har inte råd att driva allt till sin spets, måsta ha sista ordet, få sin vilja igenom. Det är att slösa. Ansvarslöst. Lättvindigt.

Det finns blommor som är som vackrast där man som minst anar att blommor kunde växa. En välskött, näringsrik och snitsig rabatt är kanske inte den rätta platsen för alla att växa på. Inte om man upplevt någon balansera på sjukdomens lina eller ångestfullt ropat ut sin otrygghet.

Cancern våldförde sig på vår familj. Och vi slås fortfarande av svallvågornas törnar under nattens randiga långdans.

4 kommentarer:

  1. Vet inte om jag vågar börja riva i det som hänt för mycket länge sen, men jag har en gång i tiden varit ett barn som formats av sjukdom i familjen. Både fysisk och psykisk ohälsa har satt sina spår – nästan alla mina minnen av min mamma går i sjukdomens tecken, men alla spår har ändå inte varit negativa, även om mörkret och otryggheten verkar överväga. Det låter som en kliché av värsta sort att säga att det som inte tar kål på en gör en starkare, men ett litet korn av sanning finns det kanske ändå i den utslitna klichén. En dag ser man kanske ett vackert mönster bakom de trassliga trådarna - eller en vacker blomma i "fattig och stenig mull". Ber om krafter för dig och din familj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de orden! Jag tror också att sjukdomen kan ge barnen något som de annars stått utan. Jag vill tro att det är så. Kanske för att trösta mig själv en aning...

      Radera
    2. Kära Camilla! Du är i mina tankar och i mina böner.
      Hoppas att allt snart blir så bra som det kan bli! Ord blir så fattiga när det är verkligt allvar.
      Styrkekramar, gertrud.

      Radera