tisdag 27 februari 2018

Dagen då fiskarna flyttade in




Redan på morgonen pirrade det ordentligt då vi vaknade till den stora fiskdagen! Vi fick hem fem fiskar: två guldfiskar, två svarta och en dammsugare. Vi har inte lyckats lära oss namnen på dem. Det är som om fisknamnen går in genom ena örat och ut genom det andra.


Nu sitter vi och tittar på våra nya invånare och märker att de har olika personligheter. Vi har försökt fånga dem på bild men det är verkligen svårt att fota dem då de ju aldrig hålls stilla. 

Om ungefär två veckor kommer vi att få småfiskar eftersom den svarta honfisken väntar ungar. Eller hur man nu förklarar det på fiskspråk... Men vi står beredda med BB och håv!


söndag 25 februari 2018

Nya upptäckter ger ny energi


Akvariet är på plats i Juniors rum. Vi har hjälpts åt att tvätta gruset, plantera växterna, placera två stora lavastenar och en stor rot. I skåpgömmor hittade vi färggranna glaskulor, någon snäcka och en vacker sten från en semesterresa. 

Nu fattas bara fiskarna. Men de får vi hämta tidigast i mitten av veckan. Vattnet ska stå några dagar och växterna behöver vänja sig vid att bo på ny plats. Fast fiskarna har vi bekantat oss med i djuraffären och nu hoppas vi förstås att exakt de utvalda är kvar då det är tänkt att de ska flytta till oss.

Ni hör att jag är helt uppe i akvarievärlden. Fantastiskt! Att ha ork att engagera sig i någonting nytt, vara tillsammans med man och barn och samlas runt en glaslåda med vatten i. Fantastiskt! Att låta några firrar bli föremål för ens längtan och saknad. Fantastiskt! Att livet kan få andra dimensioner då man pysslar med stenar och vatten. Då man har en gemensam hobby.

Har dessutom börjat lyssna på mina CD-skivor. Kan inte minnas när jag skulle ha satt mig ner och bara låtit musiken flöda fritt. Länge har musiken för mig varit förenat med krav, examen, jobb. Att som musiker kunna lyssna okritiskt är inte helt lätt. Men nu låter jag musiken bli en liten lisa för själen. Äntligen.

fredag 23 februari 2018

Färre intryck men flera fiskar

Krafterna fattas mig fortsättningsvis. Kroppen känns tung och bångstyrig. Som om den ville säga: Men snälla nån, fattar du inte att hela systemet är slutkört?! Du har slitit ut dig och nu är det dags att vila. Du ska vila. Huvudet, kroppen, själen, anden, whatever.

Vet inte vems rösten är men den maler i mitt huvud hela tiden. Och jag låter den gå på. Dessutom har jag faktiskt börjat lyda den också. Känner hur jag börjar släppa taget om alla måsten, förväntningar. Orkar man inte så orkar man inte.

Varje dag blir en övervägan, en balansgång. Det gäller att göra val, både stora och små. Mest små. Ska jag fylla en tvättmaskin nu eller sen? Hämta mediciner från apoteket sen eller senare? Besvara mejl någon gång eller aldrig?

Har avbokat nästan all reklampost som kommer till min inkorg. Rensar överallt. Till och med bland kryddorna. Strävar efter färre intryck, färre val, färre av allt. 


Men det finns undantag. Jag har beställt ett akvarium som Junior ska få ha i sitt rum. Känner en längtan efter att smälta in i fiskarnas rytm och simma runt i kravlöshetens famn. 

Camilla är nog rätt så utmattad.

torsdag 22 februari 2018

Tur eller skicklighet i ropet

- Du måste lära dig att kompromissa, säger Junior, 8 år. Du är inte så bra på det.

Alltså. Han ville spela Muminspelet medan jag ville spela Kimble. Han vill spela långsamma spel där man funderar, tänker ut en strategi och först sedan gör sitt drag. Medan jag vill ha fart, enbart "säkä" och inget eget tänkande alls. Därför spelar jag gärna spel som handlar om tur.

Jag stod länge och spände ögonen i de olika burkarna medan jag kände hur kallt det var längs golvet i kylrummet. Mindes Juniors ord och valde burken med de svarta bönorna framom något betydligt godare och kalorifylligare. Det är dags att ta itu med den andra halvan av viktmålet. Jag fick bort nästan 10 kilo före operationen.

I garderoben hänger en riktigt efterlängtad kjol. Köpte en nummer för liten för att ha en morot. Bönorna i den öppnade burken i kylrummet räcker nog tills i morgon också.

tisdag 20 februari 2018

Gåsarnas dans

Har träffat mina bröstsystrar ikväll. Äntligen får jag väl skriva. Då rytmen inte är densamma börjar vi längta efter varandra alldeles förfärligt.

Det där behovet av att bli förstådd utan att förklara, att få vara ledsen utan att försöka skina upp, att kunna säga att man är trött utan att gå in på orsakerna... Vänskap kan se ut på många olika sätt. Vår vänskap är utgången ur bröstcancer och därför kanske lite konstig. Men ändå så självklar.

Vi borde räkna hur många operationer vi tillsammans gått igenom sedan de första av oss började träffas hösten 2014. Hur många är läkarbesöken? Dagarna vi väntat på besked? Pillerburkarna vi plockat? Hur skulle vi mäta tröttheten?

Våra liv ser ut som en lång räcka av bergochdalbana. Just nu tycks vi ha träffats i dalen. Men mellan bergen kan också skratten klinga och eka alldeles otroligt skönt. Befriande! Tillsammans är vi starka urkvinnor. Och skulle vi slå ihop vår kämparglöd, vår livsglädje, våra gåsliknande kroppar där tjafs och bagateller rinner av hur lätt som helst...

Ja, ni fattar att vi äntligen hittat namnet: GåsarnaBröstsystrarna som hjälps åt att leva rikare!

söndag 18 februari 2018

I min lilla gråa värld


Egentligen tycker jag inte att färgen grå är speciell på något sätt. Men den senaste tiden har jag märkt jag att jag dras till den. Jag hittar allt möjligt som går i grått och upptäcker att färgen lugnar mig. Hela mitt inre får en slags balans.

Kanske är det just det som behövs just nu. En återgång till det balanserade. Till det gråa. När det känns stabilt kan jag börja ta in flera nyanser av grått, gå vidare mot andra färger.

Milda färger är behagliga i stunder av läkande. Stora ytor utan mönster. Få saker som distraherar då det gäller att hushålla med energin så att den räcker till det nödvändigaste.

Just nu är jag tillfreds med att vara en liten grå en i en jämngrå vardag. 

fredag 16 februari 2018

De äldstes dans och myndiga bröder

- Tar du klänning? frågar Emil.
- Öööh...

Ikväll har gymnasietvåorna sin dansuppvisning och den sista dansen dansas med föräldrarna. För två år sedan dansade jag med Anton. Den här gången har det varit så mycket ohälsa att jag, nog kommit ihåg att jag är inbjuden men liksom, lyckats förtränga den exakta tidpunkten. (Och hur ska jag orka?)

- Kan jag ta den här mörkblåa? Med långa snörstövlar till?

Jo, det skulle gå bra. Emil har en ny mörkblå kostym med vit fluga. Kan bara tänka mig hur stilig han kommer att vara i den.

Mina tre söner var samlade till födelsedagsglass igår.

- Nu är det bara jag kvar som inte får bestämma själv, säger Junior, och syftar på att alla hans fem bröder är myndiga. - Fast mamma, du bestämde nog över Anton då du sa att han måste gå och tvätta händerna innan han äter.

Vissa ränder går aldrig ur oss mamma-sebror.

torsdag 15 februari 2018

Yttre stöd för inre glöd


Har fått mina nya stödärmar och -handskar. På dagen har jag tryck 3 och på natten tryck 2. Jag var genomsvettig innan jag tryckt in armen och handen i någonting som verkade vara alldeles för smått. Man ska vara verkligt stark i den andra armen för att överhuvudtaget få på stöden. Kunde nog ha gråtit en skvätt med tanke på att dessa ärmar/handskar ska jag dras med resten av livet. Dag och natt.

Försöker orka vara aktiv korta stunder. Sen liksom bara ramlar jag ihop av utmattning. Kroppen stöder mig inte det minsta fastän jag själv skulle ha lust att "få någonting gjort". 

Tänker på att det skulle vara helt omöjligt att just nu orka stå en hel högmässa vid altaret och i predikstolen. Så ska man engagera sig också och inte bara stå.

Borde få ett korvskinn som jag kunde klämma in hela mig i. Då kunde jag säkert predika andäktigt tills jag helt enkelt skulle...

explodera!

onsdag 14 februari 2018

Grattis Emil 18 år!

Han hade bråttom till världen och kom en månad för tidigt.
Farten håller i sig...

tisdag 13 februari 2018

Flera stygn och mera sjukledigt

Det blev en del överraskningar i dag. Har sedan operationen haft en intensiv värk i armhålan och har inte kunnat träna upp rörligheten heller.

Kirurgen som opererat konstaterade genast att det måste åtgärdas. Hastigt var jag bedövad och låg under ett grönt skynke. Någonting lossades på och så är jag nu alltså sydd igen.

Och hur skulle vi tänka beträffande en återgång till jobbet nästa vecka? Jag sa som jag tyckte. Att jag inte ska jobba förrän jag är frisk. Kirurgen höll med. Är sjukskriven till och med påskannandag.

Ska ta mig hem nu. Måste söka efter värkmedicin eftersom bedövningen håller på att släppa.

Åbodagar


Igår togs en hel uppsjö blodprover kändes det som. Idag ska jag träffa kirurgen, armar och ben ska mätas och jag ska igen fylla i en enkät hur jag mår. Också vikten kollas. I den här studien tycks det vara viktigt att hålla reda på kilona...

Åbo är grådaskigt så vädret piggar inte upp direkt. Men jag har sovit riktigt bra så sömnen är rena vinsten i sig. 

söndag 11 februari 2018

Då köttsoppan blir gourmetmat

Allt oftare får jag uppleva ljusglimtar i tillvaron. I takt med att krafterna återkommer orkar jag också längre stunder. Men fortfarande sållar jag bland aktiviteterna.

Det kan kännas oerhört rikt att få ihop en stor kastrull köttsoppa. Att soppan sedan blir godare för varje dag som går gör ju inte saken sämre. Eller att tillsammans med familjen ha ork att följa med ett tv-program, diskutera, kommentera. Det är också ett tecken på tillfrisknande, att jag orkar koncentrera mig på stohejet.

Junior kommer med förslag på vad vi kunde ta itu med. Antagligen längtar han efter mitt engagemang och jag är glad att han puffar på mig lite. Just nu är det absolut viktigaste att börja orka fungera i vardagen här hemma. En sån sak som att handla mat är tungt då man inte är i skick.

Under veckan som kommer blir det ett par dagar återbesök på sjukhuset i Åbo. Jag kommer att genomgå undersökningar och träffa min kirurg. Redan två veckor efter operationen hade armen smalnat 2,3 cm som mest. Jag har den lindad både dag och natt i väntan på de nya stödärmarna och -handskarna. Jag tränar på att få upp rörligheten i den men också uthålligheten. Just nu kan jag inte sitta långa stunder vid datorn. Armen och skuldran orkar inte stöda mig tillräckligt.

Men vi går mot ljusare tider. Också vi i vårt hus.

fredag 9 februari 2018

Hur hållbart är skört?

Bloggen har varit dyster på sistone. Men varför skulle jag försöka skriva mera upplyftande än jag kan för stunden? 

Bloggen ska visa på vilka vägar bröstcancern kan ta. En enda människas öde, vilka konsekvenserna kan vara. De fysiska men också de mentala.

Följderna av att ha haft cancer är så fruktansvärt förnedrande. Jag vet att jag borde känna översvallande tacksamhet över att jag lever och får vård. Men det finns perioder då jag bara känner en kropp som håller på att spricka av värk, en kropp som är sönderkarvad både på insidan och på utsidan. Fast hur man försöker kamouflera sig så är det vint, snett, urgröpt och styvt.

Och otryggheten. Den mustsugande ångesten som gnager, gnager. Äter en inifrån. Mums. Den tar för sig utan att be om lov.

En kvinna, 50 år. Hustru, mamma och präst. Och som försöker hitta tillbaka till en meningsfull vardag. Det är tufft. Det får märkas.

Och det gör det.

torsdag 8 februari 2018

Babysteg

Små, små steg blir tagna. Framåt, uppåt, mot ett tillfrisknande. Men det är som att börja från början. Mål för dagen: få ut roskispåsarna och hämta posten. Eller tömma diskmaskinen, tvättmaskinen. Och vila, vila, vila. 

- Du är gladare på utsidan fast jag vet nog att du är sjuk på insidan ännu, säger Junior.

Antagligen har han alldeles rätt.

tisdag 6 februari 2018

Vaknar småningom

Inte förstod jag att jag kunde bli så sjuk av influensan. Jag har varit i samma skick som under cytostatikabehandlingen. Mina värden har också motsvarat de som jag hade då.

Dagarna och nätterna har flutit ihop till en dimma. Har varit ljus- och ljudkänslig och inte kunnat se på skärmar eller något som rör sig. Alla ljud har trängt sig på och tröttat ut mig. Jag har helt enkelt legat i ett mörklagt, tyst rum och vilat eller sovit.

Idag är det influensans tionde dag och jag upplever att det sakta börjar vända. Känslan av otrygghet och ångest har börjat ge efter. Jag var helt klart i sjukhusskick men eftersom jag aldrig fick hög feber blev det inte aktuellt med någon boosterdos.

fredag 2 februari 2018

Dysterkvistens hälsning

Sover mest. Mina värden är åt skogen och mitt immunförsvar håller på att klappa ihop. Åbokirurgen har konsulterat specialist och de tror att det är influensan som stör återhämtningen. Men om febern stiger under veckoslutet måste jag till akuten. Ny uppföljning av mina värden på måndag.

torsdag 1 februari 2018

Förtydligande av diktens hantverk

Kom nu ihåg att jag i mina dikter använder mig av erfarenheter men i övrigt tar mig konstnärliga friheter. Jag kan plocka in drag/detaljer av 4-5 olika personer eller händelser för att få just det jag är ute efter, att skriva dikter som berör.

Så spekulera inte i vem det gäller, jag har den senaste tiden fått ta del av mångas berättelser från dödsbäddar. Jag samlar på dem och då tiden är mogen skriver jag ner dikten som kommer till mig.

Och de gråflammiga stickasockorna var mina egna eftersom jag hade dem på fötterna då jag skrev. 

Ingen kontroll med ingefära

Hostan sitter djupt och rosslar genom kropparna i kaskader. Natten blir en sorts hostsymfoni med soloinslag från varje bädd. En blandning av ingefära och citron i varmt vatten lindrar en stund. Som nu.

Talade med en av mina arbetskamrater igår. Märkte två saker. Att jag saknar människorna på jobbet men har lyckats släppa alla arbetsuppgifter. Jag läser ingen jobbpost och min telefon har laddat ur. Det går inte att vara sjuk och inte vara sjuk samtidigt. Inte om man har tänkt komma igen.

- Snyt dig!
Junior tittar hastigt upp från pappret där han just satt punkt.
- Va?
- Ny mening, stor bokstav, snyt dig, utropstecken. 

Vi övar diktamen eftersom Junior ska försöka sig på skola ännu den här veckan. Man får räkna med en vecka ur spel med influensan. Något som är en väldigt långt tid för en skolpojke som tycker om att gå till skolan.

- Snyt dig!
- Jåå, jåå. Men mamma, har vi nån kontroll?
- Inte riktigt.
- Vadå inte riktigt? Har vi nån extra kontroll som man kan sätta i datorn?
- Äh. Snyt dig nu så du kommer i säng. Kanske har vi kontroll i morgon...