fredag 9 februari 2018

Hur hållbart är skört?

Bloggen har varit dyster på sistone. Men varför skulle jag försöka skriva mera upplyftande än jag kan för stunden? 

Bloggen ska visa på vilka vägar bröstcancern kan ta. En enda människas öde, vilka konsekvenserna kan vara. De fysiska men också de mentala.

Följderna av att ha haft cancer är så fruktansvärt förnedrande. Jag vet att jag borde känna översvallande tacksamhet över att jag lever och får vård. Men det finns perioder då jag bara känner en kropp som håller på att spricka av värk, en kropp som är sönderkarvad både på insidan och på utsidan. Fast hur man försöker kamouflera sig så är det vint, snett, urgröpt och styvt.

Och otryggheten. Den mustsugande ångesten som gnager, gnager. Äter en inifrån. Mums. Den tar för sig utan att be om lov.

En kvinna, 50 år. Hustru, mamma och präst. Och som försöker hitta tillbaka till en meningsfull vardag. Det är tufft. Det får märkas.

Och det gör det.

6 kommentarer:

  1. Det smärtar i mej fast jag inte har den minsta aning om hur det känns... Min godnatt bön ger jag dej.... Kram 💔

    SvaraRadera
  2. Kom att tänka på ett uttryck min svärfar ofta använde medan vi byggde huset: När svagt böri håll (börjar hålla), då håller det. Kanske det ändå är så att det som verkar svagt är långt mycket starkare än vi kan tro?
    Hur du ska orka vet jag inte och inga råd har jag att ge. Du finns i mina böner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Svagt blir starkt om än lite långsamt...

      Radera
  3. Men det är också därför din blogg är läsvärd. Du är äkta och sann och vågar vara människa, vågar visa annat än en välputsad fasad. Det finns en fantastisk styrka i det.
    Fast det är jobbigt nu (jag kan inte ens föreställa mig) så är du buren, älskad, värdefull.... / Y

    SvaraRadera