fredag 30 mars 2018

Profan påsk

Det är långfredag och jag har tittat på tv-gudstjänsten från Malax kyrka. Roligt att se er alla som medverkade! Några hade nya glasögon och lite gråare hår, men annars var ni er lik. Väntar med spänning på påskdagens gudstjänst och vad ni då kommer att bjuda på. Vad jag kan sakna er malaxbor! Men inte mitt gamla yrke och jobb. Jag var så nöjd att inte vara kantor idag...


Jag bestämde i ett tidigt skede att jag den här påsken inte skulle gå till kyrkan överhuvudtaget. Det är ett ganska drastiskt beslut eftersom jag uppskattar stilla veckan och påskhelgen allra mest av kyrkoårets färger. Men hela mitt liv är just nu platt på något sätt. Den där dimensionen som både ger djup och höjd är lagd på paus. Jag upplever att jag behöver vila också i min egen tro. Då man jobbar med tron behöver man ibland ta ett steg bakåt och liksom betrakta tron med lite perspektiv. Det är det jag gör nu.

Att vrida och vända på de kristna värderingarna och samtidigt söka sin egen plats i kristenheten tar tid. Ända sedan jag blev präst har jag bara rusat på utan någon chans att stanna upp och reflektera. Eller helt enkelt bara vila från alla teologiska tankar. Jag tror faktiskt att jag på det här sättet kommer att känna ny inspiration och att jag inför en annan påsk igen kan stå mitt i det kristna budskapet som förmedlare av hopp och liv.

torsdag 29 mars 2018

Skenet bedrar

Kropparna är sönderskurna både bak och fram. Långa, värkande ärrbildningar likt kedjor kors och tvärs över buken påminner om både lyckade och misslyckade försök att flytta en bit kropp från ett ställe till ett annat för att lappa ihop den trasiga kvinnan. Någonting kapslas in, fett dunstar bort. Fett som tagits från magen för att bli ett nytt bröst.

Det handlar ändå inte längre i första hand om att ha eller inte ha bröst. Två. Ett. Inget. Det handlar om liv och död. Vem är den av oss som först faller igenom nätet? Vem får det fruktade återfallet? Vem är den första av bröstsystrarna som dör i cancer?

Vänner runtomkring oss dör. Kvinnor i vår egen ålder. Kvinnor som inte alls var färdiglevda. Som kämpade och trodde att de skulle orka hålla ut, om så bara några veckor. Tomrummen syns då stolarna de brukade sitta på står tomma. Hon finns inte mer!! Och vi är arga på döden, på cancern! 

Vi äter vår glass. Vi som fortfarande kan äta. Glass. Vars tarmar inte förstörts av cytostatika så att det enda man kan leva på är avokado. 

De sönderskurna kropparna förenas i en stor gruppkram och sprids för vinden. Tills nästa gång. Kommer vi alla? När kommer den gången då en av våra stolar... För att den sönderskurna skurits färdigt. Då, när cancern inte längre har något att skära i.

onsdag 28 mars 2018

Summa summarum eller Kommer det att gå?

Vi är inne i stilla veckan och för min egen del den sista veckan som sjukskriven. Men jag återgår inte till jobbet förrän 13.4 eftersom jag redan tidigare haft inprickat vintersemester efter påsken. Ska också vara ett par dagar på sjukhuset i Åbo. Det blir igen provtagningar och så får jag träffa kirurgen som följer upp hur jag repar mig.

Det är med mycket blandade känslor jag tänker på att börja jobba igen. En titt i backspegeln och jag förstår hur pass utmattad jag varit. Fortfarande känner jag mig skör och hoppas att det inte blir en djupdykning på jobbet.

Redan tanken på att öppna min jobbpost får hjärtat att slå snabbare. Flera hundra mejl väntar på genomläsning och åtgärder. Allt som för min del stått stilla under tre månader har ju inte förvunnit någon annanstans eftersom ingen vikarierat mig. Fem präster har skött sex prästers jobb och jag hoppas att de orkat! Till en början hade jag otroligt dåligt samvete gentemot mina kollegor. Men man måste få vara sjuk om man inte är frisk. Att församlingen har anställningsstopp i spartider är för stor börda för mig att bära. Och är nog inte tänkt att jag ska bära den heller.

Under den här tiden hemma har trösklarna varit höga för att åta mig det mesta. Sakta men säkert har jag ändå repat mig och för några dagar sedan kunde jag för första gången känna en lust att börja jobba igen. Känslan kom och gick, men den dök i alla fall upp, vilket jag ser som ett friskhetstecken.

Av största betydelse har det varit att hinna med Junior och min man. Hinna prata, umgås, göra saker tillsammans, skapa nya rutiner, hitta skrattet och lekfullheten igen. Junior har sluppit att kuskas från det ena stället till det andra. - Är det något speciellt i morgon? frågar han varje kväll. Han vill inte ha "något speciellt". Han vill ha en jämn lunk och en mamma som är närvarande.

Inte heller jag vill ha "något speciellt i morgon". Jag önskar bara en helt vanlig vardagslunk, ett arbete som jag kan bemästra, en fritid som ger mig kraft och ett avslappnat och rikt umgänge med familj och bröstsystrar. 

Men kommer jag att klara av att förena de olika delarna av livspusslet så att energin inte läcker ut utan att jag istället ägnar mig åt sånt som fyller på mina energiförråd? 

Man ska vara oerhört stark för att skapa sina gränser och känna in andan i sitt eget skede av livet. Återstår att se om jag klarar av det. På riktigt.

tisdag 27 mars 2018

Stimulii, stimulaa, stimulallallej - hej!

Har igen en gång hittat min motionsform. Vatten och simning är min grej men just nu är vinterbadandet för häftigt eftersom jag haft så lång paus. I simhallen känner jag bara att jag är i vägen eftersom jag inte kan hålla den fart jag hade före operationen.


Som tur är har vi Tropiclandia med sina varma bassänger och bubblande masserande vattenstrålar (morgonsimning 7 euro). Satt ensam högt uppe i en bubbelpool medan jag såg ut över isen och lät solen värma mitt ansikte. 


Trodde inte att man kunde njuta så oändligt av alla intryck. Jag varvade de olika bassängerna, lät mig svepas med då vågmaskinen satte igång och kunde mellan varven öka farten lite för att simma konditionssim. Också mitt ben som delvis saknar känsel mår bra av vattenmassagen.

Min förhoppning är att jag nu kan skapa nya vanor. Att jag verkligen kan unna mig själv att boka in mina Tropiclandiabesök i kalendern även då jag börjar jobba igen. 

Fredagen den 13:e...

lördag 24 mars 2018

Tre kockar kockar tre måltider

Vi har alla olika talanger som vi utvecklar i olika grad. Be mig hålla ett tal var som helst, när som helst, för vem som helst. Inga problem. Be mig koka en kanna kaffe. Big problem. Att ha ansvar för minsta lilla kaffeservering gör mig spänd i flera dagar. Jag och ett kök går liksom inte ihop. Det har vi aldrig gjort.

- Alla kunde koka spagetti, sa lärarinnan i huslig ekonomi då vi gick igenom provet på sjuan. - Alla utom en. (Jag hade skrivit att man sätter i spagettin samtidigt som vattnet.)

Så har dessa händelser följt som en lång rad pinsamhetspärlor genom åren. Men jag kan faktiskt baka bröd. Det är min grej och där kan jag också baka utan recept eftersom jag testat så mycket själv.


Kanske förstår ni att jag vill komma till Sannas matkasse. Kanske försöker jag motivera varför vi behöver denna lyx i vår vardag. För visst är det lyx att någon kör hem ingredienserna till ens dörr, har tänkt ut recept som går igenom vilken kostcirkelkontroll som helst och plockat ner allt i en kasse.

Sannas matkasse kommer på måndag kväll och innehåller ingredienser och recept för tre måltider. Vi vet på förhand vad som ska komma men ändå är det lite julklappstämning då vi plockar upp varorna. - Vad är en paksoi? frågar Junior. Kloker och jag tittar undrande på varandra. - Se vad som blir kvar då du prickat av allt annat, föreslår jag. Paksoi?

Jag ska genast skriva att jag aldrig hade trott att det skulle göra oss så gott att hemma, i vårt eget kök, kunna delta i en matskola. För det är just det som det är för oss. Och aldrig hade jag trott att min man, som den stora skeptikern då det gäller nya smaker, skulle visa sig vara så intresserad att han aktivt deltar i hela proceduren.

- Inga av de här ingredienserna tycker jag om, förklarade han en dag. Men tillsammans smakar de riktigt bra! 

Och allt har smakat bra. Annorlunda. Fast Junior har nog haft ett knackkorvspaket som räddning. Han har smakat på allt men vi förstår också att han behöver tid att vänja sig. Har man vuxit upp på makaroner och bacon kan man behöva ställa om sig.

Och det bästa av allt. Samvaron i vårt smala, smala kök. Man hamnar att stanna upp och kramas ibland. För att det är så befriande roligt att upptäcka köket och varandra från nya vinklar!

torsdag 22 mars 2018

Vita prickar tog svarta fiskar

Nej, det blev inga fiskyngel här hos oss. Den morgonen, två veckor efter att vi hämtat fiskarna och det datum djuraffärs-Tom förutspått beräknad ynglaredag, hittade vi vår svarta gravida Molly vitprickig och stendöd i akvariet. Dagen därpå gick pappafisken vitapricksjukedöden till mötes. Guldfiskarna och dammsugaren hann medicineras och kom undan med blotta förskräckelsen.


Innan vi köpte fiskarna hade jag förklarat för Junior, 8 år, att han skulle se dem just för vad de var, akvariefiskar. Varken mera eller mindre. Och den dag vi stod inför en akvariedöd skulle vi varken hålla jordfästning eller gräva ner dem i trädgården. De skulle spolas ner. Rakt av liksom.

Ni kanske tycker att jag var väl kärv. Men jag ville att han skulle få ett perspektiv som står i förhållande till de tankar om sjukdom och död som vi hållit på och bearbetat under lång tid och som varit en stor del av pojkens vardag och liv. Vitapricksjukan hos en fisk och bröstcancer hos mamma står inte med likamedtecken. Inte fast hur gärna man vill och tycker att ungen ska få sörja sina prickiga.

Vi kollade att svarta Molly verkligen var död. Hon sprattlade inte i håven då Junior tog upp henne. Resolut gick han till vessabyttan, vi tittade tysta på henne där hon sjönk. Så satte han ner locket innan han spolade ner Molly.

- Du är ändå ganska bra du mamma, sa han sedan. 

Vitapricksjukan tog svarta Molly men cancern tog inte Juniors mamma. Om man ändå sätter likhetstecken. Mellan svarta Molly och mamma.

tisdag 20 mars 2018

Äntligen fungerar läsningen igen

Böcker. Jag har alltid dragits till den fysiska boken. Men efter att jag insjuknade i cancer hösten 2014 har jag haft svårt att läsa böcker. Bara tanken på en bok har fått mig att må dåligt. Riktigt spydåligt menar jag, så att det vänder sig inombords. Och det märkliga är att jag hört andra i min situation som känt av samma illamående. Man kan helt enkelt inte tänka sig att ta en bok i handen för att läsa, som före. Men jag har längtat efter att kunna sjunka ner i någon annans liv, följa andra människors livsöden och för en stund glömma mitt eget.

Under min sjukskrivning har jag tagit itu med läsningen. Jag har trotsat illamåendet och svårigheterna med koncentrationen och tänkt att jag läser oberoende av om jag minns någonting eller om jag mår illa.


Sakta men säkert har jag lyckats komma tillbaka till glädjen med läsningen och har kommit igenom några böcker som jag här kan tipsa er om. (Tunga ämnen men intressanta!)

Cathy Rentzenbrink: Allt för min bror: en sista kärlekshandling
https://www.adlibris.com/fi/sv/bok/allt-for-min-bror-en-sista-karlekshandling-9789188107237

Paul Kalanithi: När andetagen blir till luft, Den sanna historien om en neurokirurgs öde - från läkare till cancerpatient
https://www.adlibris.com/fi/sv/bok/nar-andetagen-blir-till-luft-9789113077086

Hyeonseo Lee: Flickan med sju namn, Min flykt från Nordkorea
https://www.adlibris.com/fi/sv/bok/flickan-med-sju-namn-min-flykt-fran-nordkorea-9789177790730


måndag 19 mars 2018

Hälsorapport

Full vinter hos oss.
Många har frågat hur jag mår. Bättre och bättre kan jag gott skriva. Men det går långsamt. Den här tiden har fått mig att förstå att jag behöver låta mig bli friska, inte tvinga mig till det. Hälsan behöver sin tid och sitt utrymme.

Min arm har smalnat betydligt vilket gör att jag kan röra den bättre. Också skuldran orkar bättre eftersom armen inte tynger ner den på samma sätt som tidigare. Jag har inte fått tillbaka den förlorade känseln under armen dvs den som redan gradvis var borta redan efter canceroperationen 2014. Men jag har kunnat börja träna upp rörligheten i den tack vare det korrigerande ingreppet som gjordes.

Jag känner fortfarande av stället i ljumsken varifrån biten togs för transplantationen av lymfkörtlar till armhålan. Eftersom en nerv, som vanligtvis ska ligga under, låg mitt i biten, blev den avklippt och sedan ihopsydd igen då biten tagits bort. Resultat: bortfall av känsel i låret ända ner till knäet. Det kan bli bättre på sikt, men det kan också lämna så här. Tala om min vanliga otur. Det som skrämde mig allra mest var ju att få skador på ett ben som redan drabbats av skelettvärk.

Men... Jag skulle när som helst göra om den här operationen! Det är något som jag verkligen behöver lyfta fram. Jag mår så mycket bättre med tanke på min arm. Ännu är det för tidigt att dra några slutsatser eftersom det tar flera år innan verkningarna nått full effekt. Tills dess håller de noga reda på mig i Åbo. Mina värden är nu normala, alla utom ett levervärde. Det är vanligt har jag förstått att just det värdet är förhöjt men det ska följas med mycket noggrannt. Därför går jag med jämna mellanrum till labben och tar nya prover som sedan avläses i Åbo av min läkare där.

Som en kuriositet i det hela har jag kunnat köpa en vinterjacka jag länge velat ha. Före operationen fick jag inte in armen i storlek 48. Nu köpte jag storlek 44. Redan en sån sak höjer humöret och jag behöver inte varje vaken stund grunna på hur jag ska ordna för mig för att orka med min arm som jag mest haft i släptåg de senaste åren. Nu håller den på att bli en del av mig igen och inte något som cancern gav mig på handeln.

lördag 17 mars 2018

Apropå skärmberoende

Men oj. Har ni saknat skriverierna här? Hur har ni det med ert skärmberoende? Själv har jag fått föregå med gott exempel och det har burit frukt. 

Vår vardag är nu mera hanterbar och skärmarna är en del av den men styr oss inte längre. Fast nog ska man vara stark. Lätt ramlar man ner i skärmträsket igen. Både vuxna och barn.

onsdag 7 mars 2018

Att bryta skärmberoende

Vi vuxna är mycket medvetna om vår sons skärmberoende som eskalerat under tiden jag varit sjuk. Det känns skamfyllt att ha låtit honom tillbringa så mycket tid i spelens världar. Vi har helt enkelt inte orkat ta tag i beroendet på allvar. Förrän nu. 

Vad gör man då man inte spelar?? Kan förstå Juniors chock och förvirring. Ja, vad hittar man på att sysselsätta sig med då man ska försöka få igång sig? Det tog ett tag innan den första chocken lagt sig men vi är på väg i rätt riktning. Häromdagen åkte vi bil utan att Junior tog upp sin telefon ur fickan. Låter som en liten sak men utifrån hans utgångsläge är det ett stort steg.

Akvariet behöver sin skötsel. Vi funderar på allt möjligt och jag märker att han vet en hel del om djur som jag inte visste att han visste. Nu får jag inblick i allt möjligt som han lärt sig i skolan och som kommer på tal då vi har ro att prata. Och det ena ger det andra och plötsligt har vi en riktigt bra diskussion på gång.

Gymmet med den stora studsbollen är toppen! I väntan på att få lägga upp studsmattan därute kan vi kasta mjuka bollar, träna och umgås bland hantlar, hopprep och alla dessa nu framtagna träningsundergörande prylarna. 

I gymmet har vi också möjlighet att lyssna på musik. Nu spelar jag upp alla möjliga CD-skivor och Junior rör sig i rytm på pilatesbollen samtidigt som han dirigerar symfonier. (Finns det i generna kanske...)

Brädspelen har vi kommit lite av oss med men Junior kan schack som moffa lärt honom. Vi brukar också spela Yatzy, Kinaschack, Uno, Memory (favorit med europeiska flaggor) och spelkort. 

Så är det läsningen. Redan innan Junior fyllt tre år kunde han alla bokstäver i alfabetet. Ändå knäckte han inte läskoden förrän i slutet av höstterminen på ettan. Nu är han på tvåan och har kommit ifatt sig med läsandet. Men det är en utmaning att få en 8-årig pojke att självmant läsa. Skolan hade ett 4-veckors läsprojekt före sportlovet ifjol. Då skulle eleverna läsa 15 minuter hemma varje dag. Föräldrarna uppmanades uppmuntra barnen och inspirera dem. En uppgift som jag ju gärna åtog mig,

Då de fyra veckorna var över fortsatte vi med de där läspassen. Visst blev det vilda protester "att man frivilligt ska läsa!". Men jag var envis och nu är vi uppe i 30-minuterspass. För att öka motivationen har vi en stor glasskål som Junior får sätta kulor i då han läst färdigt. En liten för 15 minuter, en stor för 30 och en rund träkloss för 60 min. Han fyller skålen och då den är full ska vi räkna timmarna. Genom att han läser en halvtimme i sträck hinner han fastna i läsningen och intresset har ökat. Häromdagen undrade han när vi nästa gång ska fara till biblioteket. Hej och hå...

Också pianospelningen har blivit intressantare. Häromdagen ville han visa att han kunde pianoläxan utantill samtidigt som han blundade. Junior spelar nu med båda händerna och det har börjat låta som riktig musik, speciellt då mamma eller pappa spelar med så att det blir fylligt fyrhändigt. Junior har ett alldeles fantastiskt rytmsinne men kan ha svårt att hållas på pianopallen eftersom hans armar och ben liksom flyter ut åt alla håll. Fortfarande. 

Man kan faktiskt redan som nybörjare i pianospel lära sig att ackompanjera. Jag brukar sjunga med och då vet Junior att han inte kan sluta om han spelar fel och så hoppar han till rätt ställe (jfr psalmsång/spel). Grunderna i fuskandets konst är något av det bästa man kan ha. Då det gäller pianoackompanjemang alltså.

Och så ritar Junior, simmar och vår gravida fisk har fått flytta till babybassängen i väntan på att hon ska yngla av sig. Och på måndag får vi vår första matkasse. Det händer en hel del utanför spelens värld. Vi är på gång att upptäcka verkligheten utifrån en 8-årig skärmberoende pojkes synvinkel.

Fortsättning följer. 

söndag 4 mars 2018

Att utgå från en ny plattform

Har den senaste tiden funderat mycket på hur man ska hitta den rätta balansen i livet. Min egen balans har de senaste åren drastiskt förskjutits. Jag har utgått från fel punkt och byggt upp min tillvaro på fel sätt. Eller fel och fel. Men jag har själv skapat silar genom vilka min energi läckt ut.

Min pliktkänsla dominerar mig. Det som hör till mina plikter ska till vilket pris som helst genomföras. Priset kan aldrig vara för högt. Har jag trott. Men jag har haft fel.

Sedan jag blev präst har ju inte min känsla av plikt lättat direkt. Nu har jag att göra med verkligt krävande arbetsuppgifter och möter människor som går igenom betydelsefulla skeden i sina liv. Min plikt är att vara empatisk och engagerad. Vilket jag ju gärna är!

Men så en dag slås allt i bitar. Kroppen fungerar inte längre och det går inte att utföra arbetsuppgifterna. Vem är jag nu? Vem är jag då jag inte har min prästidentitet? Jag har ju inte övat på att vara kvinna, hustru, mamma, barn, syster, moster, faster... Jag har inte hunnit. Jag har varit uppslukad av att vara präst. Jag har låtit mig ätas upp av arbete och inte haft förmågan att se vilken skada denna uppslukning gör.

Då jag nu är arbetsoförmögen smyger sig andra saker på. Andra roller. Och jag tycker om att så sker. För varje dag blir jag starkare då kroppen börjar lyda mig igen. Jag har fått ro att utforska mitt eget liv från en annan utgångspunkt sedan jag satt prästerskapet på paus.

Min man och jag har nu tid att dricka kaffe, prata med varandra, drömma om en ljusare framtid, planera resor, fostra vår son. Skrattet är lätt att skratta och vi har börjat se på varandra så som vi en gång såg. 

Vi uppskattar att vara mamma, pappa, barn under samma tak. Bara vi har ansvar och fostrar Junior och beslut som rör honom kan tas i stunden. Nu är vår lilla familjs sammanhållning nummer ett. Vad kan vi göra tillsammans? Hur kan vi stärka våra band? Hur får vi balans mellan olika aktiviteter? (Läs: Hur får vi bort ungen från alla skärmar...)

Vi väntar med spänning på matkassen som vi småningom får hem. Kommer det att bli roligt att kocka tillsammans? Vi väntar på fiskynglen. Kommer vi att få se då de föds? Vi väntar på resultat från träningen. Kommer vi att orka bättre? Ju mera vi gör tillsammans desto mera vill vi göra. Ser redan att vi utvecklas i rätt riktning.

Till sist behöver jag också se över min jobbsituation. Kommer jag att orka jobba som jag gjort? Vad händer då med privatlivet? Hur mycket kommer i kläm? Junior behöver oss ännu medan de övriga fem pojkarna numera kommer och hälsar på. 

Det är kyrksöndag och jag borde vara i kyrkan på jobb. Eller? Jag har faktiskt börjat tänka att just nu behöver jag vara hemma och ta tag i livet med nya grepp. Fräscha och friska sådana. Och då behöver jag få tid så att både kroppen och själen hinner läkas och få stadga innan det är dags att ta itu med arbetsuppgifterna igen.

Så tänker Camilla denna söndag.

fredag 2 mars 2018

Renovering av tillvaron

I dag var det dags för det första simhallsbesöket efter operationen. Det blev mest lek i vattnet med Junior men några tiotals meter testade jag att simma "som vanligt" och det bådar gott! Naturligtvis kändes det styft, strävt och obekvämt men glädjen över att klara av simningen dominerar ännu ikväll. Fast jag är nog ordentligt limin (har träningsvärk).

Vi har fixat till ett litet gym här hemma. Ni vet alla de där prylarna som man samlat på sig och som nu finns under någon säng, fungerar som klädsamlare eller är intyngda i någon garderob. Alla dessa undergörare är nu på samma plats och så ska de användas! Jag har till och med tagit fram en liten tv med VHS-spelare eftersom min absolut bästa träningskassett är en gammal VHS. Hoppas också kunna börja zumba igen. Småningom.

Ännu en sak har vi tagit itu med. Maten. Jag har beställt Sannas matkasse med mat för tre dagar i veckan. Välbalanserad, näringsrik kost är ett måste om vi ska få krafterna tillbaka. Jag älskar att äta god mat som någon annan gjort men har tyvärr inget intresse i att varken handla mat eller laga mat. Nu hoppas jag på att hela familjen ska få en inspirationskick och att matlagningen ska kunna bli något som vi kan göra tillsammans. Precis som vi samlas runt akvariet och i gymmet.
Visste ni
hur roligt det kan vara
att pompa på en stor blå pilatesboll
då en symfoni av Beethoven dånar ur högtalarna?

torsdag 1 mars 2018

Tid för helande och fiskmat

Det har varit inspirerande att förtrollas av akvarievärlden. Junior och jag pysslar, funderar, analyserar och tillbringar tid tillsammans vid akvariet. 

Guldfiskarna är sociala och simmar mot oss då vi sätter oss ner och tittar på dem. Speciellt den bronsfärgade guldfisken (Juniors färglek) är en liten spilivink som charmade oss redan i affären. Den är inte lika vacker som "den riktiga guldfisken" men vi föll pladask för den.

Det värmer mig att se hur terapeutiskt akvariet är också för Junior. De senaste åren har satt sina spår i hela familjen. Det är ett stort steg framåt att vi nu orkar fokusera på någonting annat än sjukdom, sjukhus och oro.

Min sjukskrivning är nödvändig om det ska bli folk av mig igen. Men tankarna går dagligen till mitt arbete och allt som jag borde ha gjort. Det är en inre strid att vifta bort det dåliga samvetet och jag får hålla fingrarna i styr för att inte öppna jobbmejlen. Tankarna fastnar och återhämtningen avstannar om jag inte hålls borta från jobb och församling just nu.

Så jag fortsätter mata fiskar med Junior vid vår terapibassäng.