söndag 4 mars 2018

Att utgå från en ny plattform

Har den senaste tiden funderat mycket på hur man ska hitta den rätta balansen i livet. Min egen balans har de senaste åren drastiskt förskjutits. Jag har utgått från fel punkt och byggt upp min tillvaro på fel sätt. Eller fel och fel. Men jag har själv skapat silar genom vilka min energi läckt ut.

Min pliktkänsla dominerar mig. Det som hör till mina plikter ska till vilket pris som helst genomföras. Priset kan aldrig vara för högt. Har jag trott. Men jag har haft fel.

Sedan jag blev präst har ju inte min känsla av plikt lättat direkt. Nu har jag att göra med verkligt krävande arbetsuppgifter och möter människor som går igenom betydelsefulla skeden i sina liv. Min plikt är att vara empatisk och engagerad. Vilket jag ju gärna är!

Men så en dag slås allt i bitar. Kroppen fungerar inte längre och det går inte att utföra arbetsuppgifterna. Vem är jag nu? Vem är jag då jag inte har min prästidentitet? Jag har ju inte övat på att vara kvinna, hustru, mamma, barn, syster, moster, faster... Jag har inte hunnit. Jag har varit uppslukad av att vara präst. Jag har låtit mig ätas upp av arbete och inte haft förmågan att se vilken skada denna uppslukning gör.

Då jag nu är arbetsoförmögen smyger sig andra saker på. Andra roller. Och jag tycker om att så sker. För varje dag blir jag starkare då kroppen börjar lyda mig igen. Jag har fått ro att utforska mitt eget liv från en annan utgångspunkt sedan jag satt prästerskapet på paus.

Min man och jag har nu tid att dricka kaffe, prata med varandra, drömma om en ljusare framtid, planera resor, fostra vår son. Skrattet är lätt att skratta och vi har börjat se på varandra så som vi en gång såg. 

Vi uppskattar att vara mamma, pappa, barn under samma tak. Bara vi har ansvar och fostrar Junior och beslut som rör honom kan tas i stunden. Nu är vår lilla familjs sammanhållning nummer ett. Vad kan vi göra tillsammans? Hur kan vi stärka våra band? Hur får vi balans mellan olika aktiviteter? (Läs: Hur får vi bort ungen från alla skärmar...)

Vi väntar med spänning på matkassen som vi småningom får hem. Kommer det att bli roligt att kocka tillsammans? Vi väntar på fiskynglen. Kommer vi att få se då de föds? Vi väntar på resultat från träningen. Kommer vi att orka bättre? Ju mera vi gör tillsammans desto mera vill vi göra. Ser redan att vi utvecklas i rätt riktning.

Till sist behöver jag också se över min jobbsituation. Kommer jag att orka jobba som jag gjort? Vad händer då med privatlivet? Hur mycket kommer i kläm? Junior behöver oss ännu medan de övriga fem pojkarna numera kommer och hälsar på. 

Det är kyrksöndag och jag borde vara i kyrkan på jobb. Eller? Jag har faktiskt börjat tänka att just nu behöver jag vara hemma och ta tag i livet med nya grepp. Fräscha och friska sådana. Och då behöver jag få tid så att både kroppen och själen hinner läkas och få stadga innan det är dags att ta itu med arbetsuppgifterna igen.

Så tänker Camilla denna söndag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar