torsdag 29 mars 2018

Skenet bedrar

Kropparna är sönderskurna både bak och fram. Långa, värkande ärrbildningar likt kedjor kors och tvärs över buken påminner om både lyckade och misslyckade försök att flytta en bit kropp från ett ställe till ett annat för att lappa ihop den trasiga kvinnan. Någonting kapslas in, fett dunstar bort. Fett som tagits från magen för att bli ett nytt bröst.

Det handlar ändå inte längre i första hand om att ha eller inte ha bröst. Två. Ett. Inget. Det handlar om liv och död. Vem är den av oss som först faller igenom nätet? Vem får det fruktade återfallet? Vem är den första av bröstsystrarna som dör i cancer?

Vänner runtomkring oss dör. Kvinnor i vår egen ålder. Kvinnor som inte alls var färdiglevda. Som kämpade och trodde att de skulle orka hålla ut, om så bara några veckor. Tomrummen syns då stolarna de brukade sitta på står tomma. Hon finns inte mer!! Och vi är arga på döden, på cancern! 

Vi äter vår glass. Vi som fortfarande kan äta. Glass. Vars tarmar inte förstörts av cytostatika så att det enda man kan leva på är avokado. 

De sönderskurna kropparna förenas i en stor gruppkram och sprids för vinden. Tills nästa gång. Kommer vi alla? När kommer den gången då en av våra stolar... För att den sönderskurna skurits färdigt. Då, när cancern inte längre har något att skära i.

5 kommentarer:

  1. ❤️ Vad fint du skrev. Jag kände nästan att jag var en av er.

    När ångesten över att dö ”allt för tidigt” var som störst för mig så tröstades jag av psaltaren 139:16.

    ”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
    Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
    de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

    Jag förstod att den dagen jag går bort är jag färdiglevd och att mitt liv inte skulle lämnas vid halvvägs. Det gav en inre frid åt mig och jag kunde lita på att även mina små barn skulle klara sig utan mig - eftersom isåfall skulle det vara menat så.

    Angående ditt förgående inlägg:
    Känner du verkligen att du redan är redo för arbetet? Du ska väl börja försiktigt på halvtid eller så? Det har känts så rätt att du har varit sjukskriven.❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar och "roligt" att du känner att du är nästan en av oss. Just därför skriver jag om våra erfarenheter ur ett kollektivt perspektiv. För att andra också ska få dela våra erfarenheter och känna av en viss gemenskap. Eller att inspireras till liknande träffar på den ort där man bor eller verkar. Cancerföreningarna gör ett gott arbete då de samlar folk till olika grupper. Sen är det upp till gruppen om den fungerar efter avslutad kurs. Här handlar det förstås mycket om behovet av en fortsättning och om personkemin är tillräckligt stark.

      Apropå min återgång till jobbet. Jag kommer att återgå på 100%. Men jag har både plan A och plan B i beredskap. Något jag inte kan skriva om just nu. Min nuvarande sjukskrivning är pga operationen. Och fysiskt tror jag att jag orkar nu. Hur jag fungerar mentalt återstår att se. I så fall behövs en utredning av företagshälsovården, en ny diagnos och ny sjukskrivning.

      Men nu ska jag avsluta det jag har på gång, dyka upp på jobbet och se vad som händer med mig, om det alls är möjligt att återgå till de gamla hjulspåren.

      Radera
  2. Såå fint skrivet Camilla... ja en efter en faller av pinnen men jag hoppas innerligt att vi 6 ännu får njuta av livets goda (glass t.ex 😂) o våra nära o kära o framförallt bröstsystrana måånga år till 💖

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det hoppas jag också! Och samtidigt är det just de här tankarna som ploppar upp och stressar oss. Det är en svårhanterlig sits som vi befinner oss i. (Och jag måste ju ta två glassbollar, en för mig och en för dig som låg sjuk. Du förstår ju hur jag "offrade mig"...)

      Radera
    2. Nåmeen tack Camilla he va no bra he 💖

      Radera