torsdag 22 mars 2018

Vita prickar tog svarta fiskar

Nej, det blev inga fiskyngel här hos oss. Den morgonen, två veckor efter att vi hämtat fiskarna och det datum djuraffärs-Tom förutspått beräknad ynglaredag, hittade vi vår svarta gravida Molly vitprickig och stendöd i akvariet. Dagen därpå gick pappafisken vitapricksjukedöden till mötes. Guldfiskarna och dammsugaren hann medicineras och kom undan med blotta förskräckelsen.


Innan vi köpte fiskarna hade jag förklarat för Junior, 8 år, att han skulle se dem just för vad de var, akvariefiskar. Varken mera eller mindre. Och den dag vi stod inför en akvariedöd skulle vi varken hålla jordfästning eller gräva ner dem i trädgården. De skulle spolas ner. Rakt av liksom.

Ni kanske tycker att jag var väl kärv. Men jag ville att han skulle få ett perspektiv som står i förhållande till de tankar om sjukdom och död som vi hållit på och bearbetat under lång tid och som varit en stor del av pojkens vardag och liv. Vitapricksjukan hos en fisk och bröstcancer hos mamma står inte med likamedtecken. Inte fast hur gärna man vill och tycker att ungen ska få sörja sina prickiga.

Vi kollade att svarta Molly verkligen var död. Hon sprattlade inte i håven då Junior tog upp henne. Resolut gick han till vessabyttan, vi tittade tysta på henne där hon sjönk. Så satte han ner locket innan han spolade ner Molly.

- Du är ändå ganska bra du mamma, sa han sedan. 

Vitapricksjukan tog svarta Molly men cancern tog inte Juniors mamma. Om man ändå sätter likhetstecken. Mellan svarta Molly och mamma.

2 kommentarer:

  1. Äsch så tråkigt att det inte blev småfiskar! Vitaprickdöden minns jag också från min korta tid med akvarium. Bläh för den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag hade ingen aning om att någon sån död fanns och att våra svarta fiskar var extra känsliga för just den. Kände mig som en ambulansförare då jag körde för att hämta de knallblåa dropparna som skulle droppas i vattnet.

      Radera