torsdag 31 maj 2018

Då man bara inte minns

Det blommar vita påskliljor i vårt stenparti. Det är inte så konstigt. Men jag har ingen aning om hur de kommit dit. Det är konstigt.

Sedan cytostatikan tog mitt minne och jag akut blev lika dement som en åldrad Camilla har jag verkligen fått jobba för att minnas. Ganska bra fick jag minnet tillbaka tills arbetstakten och den långvariga stressen började gnaga och påverka minnet igen. 

Det är en stor förlust att inte minnas vad man sagt, gjort eller inte gjort. Ständigt blir jag överraskad. Som då främmande blommor växer upp i trädgården. Hur kom de dit? Vem har planterat dem? Jag?

Det tar mycket av ens kraft att försöka minnas. För man skäms då man inte minns. Man gör allt för att dölja luckorna och blir ganska bra på att slingra sig. Bortförklara.

Hur ska jag klara mig som kyrkoherde? Det är svagt att inte minnas. Kanske kan byte av arbetsmiljö lätta på stressen så att jag med mindre energi kan minnas mera. Långvarig stress har sitt pris och ett försvagat minne är ett av flera områden som påverkas.

Minnet är svagt men viljan att minnas är stark. Tänk på det nästa gång ni talar med någon som har en minnessjukdom. Man vill så gärna minnas men man kan inte. Livet kan vara både glatt och rikt ändå.

måndag 28 maj 2018

Längtan efter ett gott ledarskap

Mitt stora intresse för ledarskap är synnerligen aktuellt just nu. Dels håller jag på med en pastoralkurs som handlar just om hur man kan utvecklas som ledare. Dels kommer jag i praktiken att få pröva vingarna i och med att jag från och med september kommer att jobba som kyrkoherde.

Mentorskapet har legat mig varmt om hjärtat hela livet. Redan som tonåring guidade jag barn genom de första nybörjarstegen på olika instrument. Sångpedagogiken och körledningen har varit två viktiga inkörsportar för ett gott ledarskap. Det finns massor av psykologi bakom.

Under min korta tid som präst har jag haft tre olika tjänster varav de två som t.f. kaplan inneburit betydligt mera ansvar. Men som kantor har jag nog ändå lärt mig mest av hur en ledare både bör och ska fungera.

Nu hoppas jag alltså kunna utveckla min naturliga fallenhet för att leda. Jag vill betona att jag vill utvecklas. Som ledare ska man inte bara leda andra utan också sig själv. Jag behöver också förkovra mig kunskapsmässigt så att jag verkligen kan det som en kyrkoherde bör kunna. Men jag räknar med att jag får möjlighet att växa in i mina uppgifter. Det är en sak att läsa sig till kunskap och en annan att omsätta den i praktiken.

Ledord för mig själv är tydlighet, smidighet, glädje, värme och omtanke. Det ska finnas en lust att jobba, man ska veta vad man har att göra och det finns alltid lösningar då det kör ihop sig, bara man har förmågan att flexa och vara smidig. För medarbetarna ska det vara självklart att man som ledare lyssnar till dem och är lyhörd för det individuella parallellt med skapandet av ett starkt team.

Det ska bli intressant att ta itu med nya uppgifter. Uppgifter som jag misstänker att sitter bra för mig. För jag längtar faktiskt efter att få gå igenom gamla protokoll, verksamhetsberättelser och budgeter för att se hur vi hamnat i nuet. Kanske finns det en liten byråkrat i mig i alla fall. Något som jag tror att jag kanske behöver som motvikt till den andliga biten.

söndag 27 maj 2018

Med pojkar kommer flickor

Anton och Jasmin vill bo i Vasa.      
Emil vill absolut ut och se världen.      
Junior, 8, är i den åldern nu att han "aldrig      
ska flytta från mamma och pappa."       

Mångfalden berikar oss.     
Jag är så tacksam över vår stora familj!      

lördag 26 maj 2018

Maxad skaparglädje



Nu är den klar, sticksömmen som jag inte visste vad den skulle bli. Då man stickar utan mönster blir det nog att dra upp lite alltemellanåt och pröva sig fram. Men det är så roligt att ha friheten att göra som man vill.


Tunikan är stickad på rundsticka nr 8 och runt alla kanter har jag virkat med virknål nr 6. Novita Elegia heter garnet (62% bomull, 35% akryl, 3% polyamid) som kan tvättas i 40 grader. Eftersom garnet byter färg långsamt passar det bra till större ytor som t.ex. sjalar eller tröjor. Det här garnet är mycket behagligt att ha att göras med!

fredag 25 maj 2018

Blir t.f. kyrkoherde i Replots församling

All pappersexersis är nu klar. Jag har blivit beviljad tjänstledigt från Vasa svenska församling för att under ett år fungera som kyrkoherde i Replots församling (1.9.2018-31.8.2019).

I början av maj fick jag träffa församlingsrådet i Replot och känslan efteråt var att mötet varit mycket positivt. Det kom ett jakande svar och de välkomnade mig. 

Nästa steg var att begära tjänstledigt från Vasa svenska församling. Också det gick igenom. Så skulle jag själv till domkapitlet sända in en anhållan om tjänstledigt och en anhållan om förordnande. Det är nämligen inte församlingen som ger tjänstledigt åt mig utan domkapitlet.

Men nu har vi kommit igenom hela proceduren och jag kommer att träffa mitt nya team i mitten av augusti för att göra upp konkreta planer för hösten.

Följ mig gärna med förböner i mina kommande uppgifter.

torsdag 24 maj 2018

Nya vindar i pingsttid

Idag sammanträder domkapitlet och besluter om mitt nya jobb. Jag riktigt känner hur fräscha vindar blåser runtomkring mig men allra mest inom mig. Erfar tydligt hur ledd jag blivit. "Gå den här vägen, den har jag valt åt dig."

Nu då jag haft ro att tänka känner jag en optimism för framtiden. En lust att jobba på ett sätt som jag orkar med och som jag har de rätta gåvorna för. Jag upplever mig välkommen i den nya arbetsgemenskapen och inspireras av mina kommande medarbetares resurser. Vi kommer att bli ett starkt team som, om vi nu inte lyfter berg precis, tillsammans kan få många småsten flyttade.

Just nu är jag så full av hemligheter så att jag nästan spricker av iver över att få berätta allt för er. Men nu inväntar vi först dagens notis från Borgå domkapitel.

lördag 12 maj 2018

En blandning känslor färgar garnet

Vilken underbar värme vi fått! Senaste lördag hade vi ännu snö på gården. Nu är sommarvärmen här och allt har börjat grönska i rasande fart. Vi har gjort terassen i sommarskick och jag har suttit ute och stickat runt, runt, runt på någonting som jag ännu inte vet vad det ska bli. Jag tänker så bra då jag stickar.

Veckan har varit fylld av begravningar, sorg och tungsinthet. Det hör ju till mitt arbete men ibland berör mig sorgen som privatperson och då kan jag tycka att jag är för professionell. Men jag är van att skydda mig själv från att påverkas så mycket att det rubbar min arbetsinsats. Kanske blir man lite känslomässigt avtrubbad. På gott och ont.

Tror att mina 9 veckor fram till semestern kommer att fungera bra eftersom jag bytt några arbetsuppgifter med en kollega. Vi tar genast till plan B istället för att i sista stund hamna att improvisera. Nu upplever jag att jag har överkomliga veckor och tror att krafterna ska räcka till mitten av juli.

Men nu är jag ledig. Eurovisionen och sticksömmen väntar. En varm och vacker vårkväll i maj.

torsdag 10 maj 2018

Återstår att stiga ur

Det är den nionde dagen i rad som jag jobbar. Ännu en dag och sedan har jag fyra dagar ledigt. Jag vill inte riktigt orka med den här arbetstakten. Men jag märker att jag tänker annorlunda nu. Då jag känner ångest över att en arbetsdag blir för lång och intensiv försöker jag planera det så att jag hinner hem en sväng för att liksom dela upp arbetsdagen i flera pass. Hemma sätter jag på skön musik och sitter och stickar en stund. Stickningen får ner pulsen på mig och jag känner att jag slappnar av. 

Ni som läste veckans Kyrkpressen vet att Vasa svenska församling måste spara alldeles hutlöst stora summor. År 2019 och 2020 ska vi spara 208 000 euro/år och 353 000 euro år 2021. Verksamhetsbudgeten för i år är 458 000 euro. Hur ska vi få det att gå ihop? Eller vi och vi. Jag stiger ur eftersom jag vetat om att skeppet håller på att sjunka. Den kaplanstjänst som jag har t.f. säger vår kyrkoherde Mikael Forslund så här om i Kyrkpressen: Just nu har vi en obesatt kaplanstjänst som vi funderar på att inte besätta.

Här knäar prästerna en efter en av en alldeles vansinnig arbetsbörda. Ändå kommer man antagligen att skära ner ytterligare bland prästtjänsterna. Och jag vill inte vara med om det. Det är en sak att brinna för Gud och en annan att bränna ut sig för Gud. 

Hur har det egentligen blivit så här uppochner?