torsdag 12 juli 2018

En inte röd bil står på gården

Häromdagen bytte jag bil. Min lilla kyrksvarta som jag haft fyra år hade börjat se sina bästa dagar då dörrarnas nederkanter såg ut som tuggat knäckebröd. Min man bilmontören befarade att vi skulle få lägga ut en hel del för att få den genom besiktningen eftersom det redan förra gången andats ratande.

Då det gäller köp av min egen bil frågar min man hurudan bil jag vill ha. Det är jag själv som ska bestämma. Tycker att det är världens kärleksförklaring att mina åsikter om bilar väger tungt i sammanhanget eftersom mitt intresse är ringa och i det närmaste ligger i om en bil är röd eller inte röd och så ska den vara kvinnlig.



Vi hade sökt på nätet. Så söker man bilar idag. Sen går man rakt på den bil man hittat då man väl kommer till bilbutiken. Alltså handlade det nu om en inte röd bil som jag fastnat för under en sömnlös nattsurfing. Den var inte vad jag ville ha. Den var vad jag behövde ha och den jag hade råd med. Och den var inte kvinnlig.

- Nå, vad tyckte du? frågade den överexalterade bilförsäljaren då vi kom tillbaka från provturen.
- Den var gubbig, svarade jag.
- Gubbig???
- Ja. Den var inte kvinnlig. Men det betyder inte att den var dålig. Den kändes trygg och säker. (Precis som gubbar gör, tänkte jag tyst...)
- Ja, jag har då sålt bilar över 30 år och aldrig förr har jag hört någon klaga på att...

Där stängde Camilla öronen och började tänka själv. Skulle vi schappa bara för att försäljaren var jobbig eller skulle vi satsa på detta kloka val av bytesbil? Vi stannade.

Efteråt funderade jag på varför jag blivit så irriterad på försäljaren. Insåg att det berodde på att jag svarat som jag tyckte på hans fråga, inte som han ville att jag skulle svara. Varför frågade han om han inte ville veta?

Är det så här vi för det mesta fungerar? Talar vi med varandra utan att verkligen lyssna? Utan att verkligen vara intresserade av vad den man diskuterar med säger och menar? Tror inte att bilförsäljaren hade varit någon bra själavårdare.

- Nå, hur känns det nu då du fått prova på?
- Inte riktigt bekvämt, faktiskt. Känns som en manlig lösning.
- Inte bekvämt??? Ja, jag har då själavårdat över 30 år och aldrig förr har jag hört någon klaga på att...

Då hade jag inte stannat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar