onsdag 29 maj 2019

Full fart framåt!


Tidigare i vår var jag med om ett omfattande lämplighetstest för att både jag själv och domkapitlet skulle veta om jag är lämplig att handha kyrkoherdeuppgifter. Då jag nyligen fick svaret var det ungefär som jag själv upplever mig. I det stora hela har jag just de egenskaper som behövs för att nå framgång i förmansuppgifter.

Jag ansågs vara livligare än den genomsnittliga sökanden till utbildningen eller genomsnittet i den finska befolkningen. Min livfullhet återspeglar sig i att min tålmodighet är lägre än bland andra sökande. Det som gladde mig extra var bekräftelsen av mitt sociala mod men samtidigt behöver jag vara medveten om min egen ork.

Så. Nu är jag i full gång med att lära mig styra skutan. Återstår lite hemarbete och en resa till Lärkkulla i oktober så har jag papper på att jag är formellt kompetent som kyrkoherde. Känns bra.

tisdag 28 maj 2019

Tröstlös väntan?


Många har just nu bråda tider eftersom skolårets sista vecka är på gång. Vårens studenter förbereder sina fester och blickar framåt mot oskrivna blad. Någon missade mössan och kan ha svårt att känna glädje med alla de andra, de som var "duktigare". Yngre skolbarn ser fram emot en lång rad, till synes, ändlösa sommarlovsdagar.

Men de som är ledsna? De som valt andra vägar och kanske ser ut att ha misslyckats. Kan man känna glädje och förväntan inför sommaren då ens liv känns som innehållet i en skrotlåda? Alla delar har någon gång hört ihop med någonting helt. Då vardagen är kantad av skrot kanske det känns som en omöjlighet att orka ta sig samman för att laga det som lagas kan. Är livet utdömt för att ens själ är söndertrasad, sårad, blödande?

Tiden läker alla sår, sägs det. Vissa sår kan läkas men ärren påminner om vad som hänt. Andra sår bråkar och vägrar ta ihop. Den inflammerade massan rinner kontinuerligt ut och blandar sig med ångesttårar som nonstop väter kinder utan glädjefräknar. Ibland kanske den bästa lösningen är att bara sitta orörlig och vänta. På läkningen.

onsdag 22 maj 2019

Fullt program

Ledarskapsutbildningen heter Exilaf. Det är en förkortning av Examen i ledning av församlingsarbete. Examen har funnits sedan år 2004 och omfattar 6 studiepoäng. I jämförelse med pastoralexamen på 40 studiepoäng är Exilafen en liten examen.

Det är fullt program från morgon till kväll och vi 11 präster njuter av att diskutera, ventilera och reflektera. Fem kvinnor och sex män betyder att balansen är så jämn den kan bli.

tisdag 21 maj 2019

Lärkkulla som vackrast


Tuffare tag


Tidig morgon för avfärd till stiftsgården Lärkkulla i Karis och ledarskapsutbildningens första närstudieperiod. Förhandslitteraturen är läst och essäerna inlämnade i april. Svaret på lämplighetstestet kom häromdan. Jag känner mig redo att ta tag i den sista etappen som ska göra mig behörig för kyrkoherdetjänst.

tisdag 14 maj 2019

Med pappren i hand


Så fick jag uppleva glädjens dag då jag på förmiddagen tog emot min pastoralexamen. I domkapitlets hus i Borgå överräckte biskop Björn Vikström intyget. 

Nu kan jag söka en kaplanstjänst. Ett steg är kvar - ledarskapsexamen. Därmed kan jag söka en kyrkoherdetjänst. Och det ska jag göra.

söndag 12 maj 2019

Morsdagsbak


Har avrundat morsdagen med att baka semlor av allt möjligt som fanns i kylskåpet. Det blev en hel del grynost men degen steg bra och semlorna blev saftiga och goda. Och aldrig går det att baka exakt likadana igen då man bakar på högt.

fredag 10 maj 2019

Rut 1:16-17

”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.”

söndag 5 maj 2019

Änteligen!

Så kom det efterlängtade mejlet av biskopen att jag klarat pastoralen! Pappren överräcks på domkapitlet i Borgå i mitten av maj. 

Pastoralen består av åtta kurser varav fyra är närstudier på stiftsgården Lärkkulla i Karis. De övriga kan man göra på egen hand med en handledare. För att kunna påbörja studierna ska man ha jobbat som präst minst 6 månader. Det tar två år att göra examen eftersom det hålls endast en närstudiekurs i terminen. Detta betyder att jag får mina papper knappt 2 år och 7 månader efter min prästvigning.

Hurra!

tisdag 23 april 2019

En tidig morgon















Påsken kom och gick och som vanligt har det för en präst varit många arbetsdagar på rad. Jag har njutit av att jobba. Vi har haft en riktigt bra påsk i Replot med örtagårdsvandring, berörande långfredag, glad påskdag och innerlig annandag. Aldrig i livet så att jag skulle byta ut mitt yrke!

Nu får jag en ledig dag så att jag kan jobba med pastoralen ostört. Återstår en slutspurt så att jag kan få min examen i mitten av maj. Också ledarskapsutbildningens förhandsuppsatser ska vara inlämnade inom april. Jag vet alltså vad jag har att göra de närmaste dagarna.

Naturligtvis fick jag snabbt aggressiv ros i armen strax före påsk och har tagit en stark antibiotikakur för att få bort infektionen. Jag hade fått ett pyttelitet sår på fingret och var inte observant och skötte inte om det i tid. Man kan tydligen inte vara försiktig nog då det gäller ödem.

Den sista snön ligger kvar här i Österbotten, solen håller på att stiga och termometern visar +5 kl. 5.55. 

Krist är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

måndag 25 mars 2019

Livstecken


För tillfället är mitt liv så pass turbulent 
att jag avstår från allt skrivande. 
Hälsar Camilla


måndag 4 mars 2019

Prästdagarna gick om intet

Hördu Janette. Nu då vi äntligen skulle få träffas första gången på prästdagarna i Tammerfors lägger jag mig i feber. Fick ligga tre timmar på soffan på jobbet igår på eftermiddagen för att orka med kvällens mässa.

Har alltså avbokat hotell och min medverkan, lämnat bokslutet i andras händer och intagit vågrätt läge.

lördag 2 mars 2019

Vastalääke - Toivo feat Åjmil


Anton har tecknat låtens innehåll.
Titta här: 

Nu måste jag som stolt mamma få dela med mig av mina äldre söners kreativitet. Anton och Emil har länge hållit på med sin egen musik, Anton som rappare och musikproducent och Emil som sångare, gitarrist och producent. Anton håller sig till finskan medan Emil känner sig bekväm med engelskan. Nu har de för första gången på allvar samarbetat och skapat låten Toivo (Hopp) från idé till färdig produkt.

Texten handlar om hur de önskar en bättre, renare, fredligare värld, en tillvaro där vi inte skulle behöva drömma eftersom vi redan har det bra, där vi har tid för och pratar med varandra.

Som mamma är jag rörd av att de får fram sina personligheter så otroligt exakt. Ni som känner Anton och Emil vet vad jag menar. 


Till Anton och Emil

Den djupa texten, skörheten i kompet 
och den melodiösa refrängen 
överraskade mig 
denna gång så totalt. 

Vastalääke (motmedicin)
är Antons artistnamn

Jag är glad över att ni tar vara på era talanger 
men viktigast är att ni alltid 
är trogna er själva, 
era unika personligheter. 

Emil är Åjmil i musiksammanhang

Era själar är de vackraste jag vet. 
Älskar er så högt, pojat!
Iso hali
Mami

Titta här: 


onsdag 27 februari 2019

Är jag lämplig kyrkoherde?

Är på väg till Åbo och morgondagens lämplighetstest. Dagen är krävande och testet beräknas ta hela åtta timmar. Hoppas kunna samla kraft idag så att jag kan fokusera då det gäller att visa vad jag går för som ledare.

måndag 18 februari 2019

Kyrkoherden ska helst vara frisk

Nu har så många frågat mig hur jag egentligen mår då jag ser så trött ut, så jag ska berätta. Tidigare skrev jag att det visat sig att mitt hjärta är belastat. Mitt höga blodtryck är det svårt att få någon ordning på. Jag har en medicin som jag höjt till dubbel dos och idag har jag lagt till ytterligare en medicin. Det undre trycket är konstant en bit över hundra. Inte bra.

För några veckor sedan togs ett sköldkörtelprov som visade att sköldkörteln inte jobbar som den ska. Men ett uppföljningsprov som nu tagits berättar att det var en tillfällig dipp. Ingen medicinering för den sakens skull alltså.


Sedan är det inte lätt för en kyrkoherde att vara sjukskriven. Man kan vara 1-5 dagar om någon snäll kollega tar hand om pappersexercisen och tar de samtal som kommer. Men efter det är det domkapitlets sak att skaffa en vikarie. Och då skulle det gälla att hitta en lös och ledig präst som kan den invecklade byråkratiska tågordningen...

Nä. Det är nog bäst att hållas på benen och se till att man får den vila man behöver för att må bra. Tröskeln är mycket hög att stiga ur. Men det är en av de få sämre sidorna med att jobba som kyrkoherde.

söndag 17 februari 2019

Erkännande i fönstret

Blev så glad över den feedback
jag fick i veckans Ikkuna
(gratistidning i vasatrakten).
Tack! ❤ 

fredag 15 februari 2019

Vår nya biskopsfamilj?

Eftersom många släktingar läser min blogg vill jag passa på att låna bilden från biskopskandidat Sixten Ekstrands hemsida. Hans fru Linnea och jag är alltså kusiner eftersom hennes pappa Olof var min pappa Rainers storebror.

Sixten berättar: Till familjen hör min fru Linnea,
som är konstnär och jobbar med grafisk design,
och tre vuxna barn;
Simon och hans fru Elisabeth,
Mari och hennes man Nicolai,
Sara,
samt fyra barnbarn
Walter, Rebecca, Indie och Io.
Jag bor i Borgå
och motionerar gärna i skidspåren vintertid
och tillbringar somrarna i vår båt i skärgården.

torsdag 14 februari 2019

Tema för dagen

Alla hjärtans dag eller Vändagen brukar komma i skymundan hos oss eftersom det samtidigt är Emils födelsedag. Men i år har han fokus på abiturienternas penkis-dag istället.



Grattis Emil 19 år


måndag 11 februari 2019

Sixten Ekstrand - min biskopskandidat

Foto: Linnea Ekstrand

Det är nu bara så att Sixten Ekstrand är av biskopsmaterial bliven. Hans otroligt mångsidiga erfarenhet av Borgå stift gör att han för mig utstrålar trovärdighet, trygghet och framtidsanda.

Någon kan tycka att jag drar hemåt eftersom Sixten är gift med min kusin Linnea. Må så vara. Jag hade ändå valt Sixten eftersom hans värderingar långt sammanfaller med mina egna som präst.

Besök gärna Sixten Ekstrands hemsida: http://sixtenekstrand.fi/
eller gå direkt till hans blogg: http://sixtenekstrand.fi/blogg/

Saxat från blogginlägget Det frågade ingen (8.2.2019)

Men ju närmare valet vi kommer, desto mera fundersam har jag blivit över att en del frågor lyser med sin frånvaro. Jag förstår att ämbetsfrågan och samkönade äktenskap engagerar därför att det finns så tydliga motsättningar inom kyrkan. 

Men varför har så få vågat gå på djupet och fråga om tron och tvivlen, bönen och gudstjänsten? Nästan ingen har heller varit intresserad av att borra lite djupare i kyrkans roll i dagens samhälle. Hur skall vi förverkliga missionsbefallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar.
Och varför har vi så förfärligt svårt att föra ned diskussionen på det personliga planet? Vad betyder tron och bönen för dig? Vad är det som bär dig i din tro och hur ser din Gudsbild ut? Har livet rämnat någon gång och du stod där naken och utblottad? Vad betydde Gud och tron för dig då, när allt hade gått i kras? Och vad säger du till de tusentals människor i vårt samhälle som i dag kämpar och lever i dessa smärtpunkter?
Foto: Linnea Ekstrand

söndag 10 februari 2019

Sjung tålamodets sång!

Kunde vi inte ha handlat annorlunda ändå?
Visste vi vad som var meningen att ske?
När är det tid att sluta den tröstlösa vägen gå?
Ge oss svar Gud, vi orkar snart inte längre be!

Kunde tiden ha övertygat om vi försökt lite till?
Kan man veta när sista chansen drar förbi?
Ska man ändå vända blad om ingendera vill?
Ge oss svar Gud, vi vill inte dras med kakafoni!

Kunde vi ha älskat varandra på annorlunda sätt?
Vet man när balans ersätts av olösbar dramatik?
Får vi upp ögonen för vad du för oss berett?
Ge oss svar Gud, kom nära, gör vår vardag åter rik!

- Otåliga är ni, för hur månte gången?
Jag har ju gjort upp planer för era liv.
Älskade avbilder, minns ni tålamodssången,
om nåd, kärlek och att i min famn förbliv?

Vila ut, andas djupt och lyssna till min röst,
njut av nuet, älska, sjung och lova.
Era liv är redan printade, om det för er är någon tröst,
allt svårt hör också till mysteriets största gåva.

Ta nu hand om er själva, om era genomtrötta själar,
vänner, jag ser ni behöver sova, gå långsamma steg.
Alla motgångar kan bli durtonarter ni småningom ännu spelar,
sök harmonin i ljuset, vänner, där går er väg.

Gud har allt


lördag 9 februari 2019

Camilla predikar litegrann

Sitter och jobbar med min predikan. Skriver inte ner den men benar ut den i huvudet. Så har jag hållit på ett par dagar nu, låtit texten mogna, texten om att så och skörda.

Kyrkans jord borde vara en näringsrik och gynnsam jord för oss och våra frön. Men någonting håller på att hända med den goda jorden i kyrkan. Prästerna har så olika åsikt gällande hur man ska tolka Bibeln. Vem har rätt och vem har fel? Man kan välja att vara bokstavstrogen eller så försöker man hitta andemeningen i texten så att människorna av idag ska kunna förstå hela idén. Till den senare gruppen hör jag.

Upplever att jag blivit kallad att i synnerhet predika för dem som söker. Det finns många som verkligen längtar efter att få växa i den goda kyrkjorden, längtar efter att få växa i sin tro, lära sig mera, vill uppleva den trygghet som man får av att lägga sitt liv i Guds hand, vill uppleva sig burna.

Och så är vi i kyrkan inte eniga... Diskussionerna om kvinnliga präster, samkönade äktenskap, oenigheter inom arbetslagen tröttar ut. Det är klart att folk skriver ut sig då vi inte kan enas om en gemensam och trovärdig linje.

Om jag upplevde Guds kall till mig så starkt att jag inte hade något annat val än att bli präst - har jag då missförstått Gud? Ja, om man frågar en kvinnoprästmotståndare så har jag inte tigit i församlingen. Men hur ska jag kunna göra det då mitt hjärta svämmar över av den kärlek som Gud vill att jag ska visa mina medmänniskor? Jag upplever att Gud vill använda mig som sitt språkrör för att folk som lyssnar eller läser ska kunna beröras av Hans kärlek.

Den som vill tysta mig och mitt arbete som jag gör för att hålla en god jordmån i kyrkan, tystar också Guds röst i mig. Jag vill skapa just det kyrkklimat som gör att de som fortfarande söker efter Gud ska kunna växa, mogna och upptäcka hur Gud verkar i deras liv.

Något av det viktigaste i livet är att känna sig buren. Den som är buren är aldrig ensam. I en värld där jorden är stenskarp kan det kännas befriande att bestämma sig för att så sina frön i den goda jorden, den som kyrkan ska stå för.

Därför har vi som jobbar i kyrkan ett så oerhört stort ansvar att verkligen se mänskan. Alla behöver få känna sig bekräftade. Genom att se varandra och bekräfta varandra kan vi låta Guds kärlek till oss växa och spridas mänskorna emellan. Vi behöver ta hand om både oss själva och varandra. Utan att ta hand om sig själv kan det vara svårt att ta hand om någon annan. Det kan bli omöjligt att öppna sig, också för dem man älskar.

Predikan kommer att handla om någonting i den här stilen. Vi får se vad som vankas då söndagsmorgon gryr och jag ber att Gud ska ge mig ledning att predika så att folk verkligen upplever att vår Fader själv tilltalar dem.


söndag 3 februari 2019

Nu lyser fyren!

Värmeljusen kan bytas ut
till små förbönsljus.
Idag kunde vi ta i bruk ljusfyren i Replot kyrka. Det blev en riktigt härlig högtidsdag med procession, stenvandring, ljuständning, nattvard och sång. 

Jag känner mig otroligt rik som har ett så mångkunnigt arbetslag att jobba med. Tänk att kunna bolla tankar och tillsammans fundera ut vad vi behöver, få det lokalt förankrat och hitta både designer och hantverkare i det egna teamet. Och snabbt har det gått - inte ens två månader från tanke till en färdig produkt. Men så uppmuntrar jag till och värdesätter handlingskraftiga medarbetare.

Det stora blockljuset kan bytas ut till ett annat ljus.
Fr.v. ljus för dop, jul, vigsel, jordfästning och bön.

Den första dopfisken hängdes upp med det nydöpta gossebarnets namn. Konfirmanderna fick tända värmeljusen under förbönen som de själva gett ämnen till. Och psalmen och sången fick rama in festligheten den här dagen.

Vår vaktmästare Barbro Lähdesmäki har designat fyren med all tillhörande teologisk symbolik och vår snickare Tommy Svevar har förverkligat hennes idéer. Nu fortsätter vi på den kreativa linjen med bönelådor till båda kyrkorna dvs Replot och Björkö och kistvagnar till båda begravningsplanerna. Och allt blir igen designat och producerat av personerna bakom ljusfyren.

torsdag 31 januari 2019

Ljusfyren i Replot kyrka

Vår nytillverkade ljusfyr har tagit plats framme i koret i Replot kyrka. Och vad fin den blev!

I slutet av året satt vi medarbetare och funderade på ett dopträd till kyrkan. Jag hade printat ut bilder på olika träd men vi tyckte inte att något riktigt passade oss i skären. Samtidigt diskuterade vi behovet av en ljusglob. Jag hade saknat en sån speciellt vid våra kvällsmässor.

- Vi gör en fyr! sa vår kantor, och då var det ingen hejd på vår galenskap och kreativitet. Och nu är den då klar, vår ljusfyr, som samtidigt är ett dopträd och ja, så mycket mer! Detaljerna ska ni få efter ibruktagandet.

Eftersom vi har en vaktmästare med öga för form och teologisk symbolik gav jag henne i uppdrag att designa en fyr. Vår snickare åtog sig utmaningen att tillverka fyren efter den ritning han fick. Voilá! 

På söndag 3.2, kyndelsmässodagen (ljusets dag) tas den i bruk under pompa och ståt då vi firar en festlig familjemässa kl. 10 med alla tänkbara ingredienser.

Nyfiken? 
Välkommen till kyrkan!

tisdag 29 januari 2019

Kyrkpressens nya insidor


Igår hade församlingarna i Korsholm en kursdag med Kyrkpressens personal. Vi kommer inom kort att ha fyra egna insidor i Kyrkpressen. Nu fick vi lära oss hur man tar talande bilder, fotar extra nära, intervjuar, formar artiklar osv.

Det är både inspirerande och skrämmande att åta sig ett så här stort projekt och dessutom vid sidan av de egna arbetsuppgifterna. Men vi ska ge denna form av informationskanal en chans innan vi gör en utvärdering om fortsättning.


Syster Susan och jag övade fota bilder ur nya vinklar och lekte också med ljuset från fönstret. Dessutom satt vi som två fnittriga flickor och tisslade och tasslade längst bak. Skärpning Holmgårds!

söndag 27 januari 2019

Kyrkbänken blev skolbänk

I min allra sista pastoralkurs har jag som uppgift att besöka tre olika högmässor i tre olika församlingar för att sedan jämföra med en högmässa i min egen församling och skriva en uppsats utgående från kurslitteraturen (se bild). Eftersom jag har kvällsmässa ikväll kunde jag på förmiddagen besöka småkyrkan några kvarter bort.

Hade inte på förhand kollat vem som spelar så jag blev rätt paff då min pappa satt på orgelpallen. Tala om att röra sig i små cirklar. 

Det var intressant att vara på ett regelrätt studiebesök. Jag satt med papper och penna och antecknade. Hade haft god lust att ställa mig bland konfirmanderna efteråt för att få påteckning.

Och prästen? Ja, han brukar vikariera vår kantor ibland. Vi har dessutom någonting sällsynt gemensamt: vi är båda både präst och kantor. Ibland brukar vi skämta om att vi kunde byta roller efter predikan...

fredag 25 januari 2019

Genom kvinnlig kyrkoherdes glasögon

Har flera dagar funderat på hur jag ska kommentera den turbulens som just nu pågår inom vår kyrka och främst här i Österbotten. Jag blir alldeles matt av det till synes hopplösa och spända läget som nu råder.

För er som inte är insatta kan jag berätta att en homodebatt är på gång i Kristinestads svenska församling efter det att två präster gått ut med att homosexualitet är avskyvärt och onaturligt. Den ena prästen och chefen för tidningen Sydin är polisanmälda. Domkapitlet och biskopen utreder också ärendet.

I Nykarleby församling har en ungdomsledare sagt upp sig för att den nya kyrkoherden är kvinna.

Yle har gjort en djupdykning i vad som hänt i Solfs församling mellan kyrkoherden och medarbetarna, främst Korsholms kyrkliga samfällighets fastighetspersonal. Domkapitlet har misslyckats i att lösa konflikten och denna långdans bara fortsätter. Kyrkoherden har sagt upp sig och fått en kaplanstjänst i Närpes församling.

Att jag själv då är kvinnlig kyrkoherde i en annan församling i samma samfällighet gör ju att jag har mycket insyn. Betydligt mera än vad media har tillgång till. Samtidigt har jag min tystnadsplikt att tänka på.

Vår kyrka anses vara för trångsynt eller för liberal. Det beror på vem man frågar. Diskussionerna går heta i sociala medier, i tidningarna och där folk träffas och diskuterar. 

Jag tänker på Replots församling där jag jobbar just nu. Hur mycket vi fått gjort sen jag kom dit 1.9. Ett synligt bevis är att vi i församlingsvalet i november hade den allra högsta höjningen av valdeltagandet i procent räknat - i hela landet! Det om något visar att vårt samarbete inom församlingen fungerar. Lägg till att mitt team har ett mycket gott samarbete med exakt de personer som i Solf inte kunde fördras. Hur kan det vara så olika?

Har inte ens tänkt tanken på att någon av mina medarbetare skulle behöva säga upp sig för att jag är kvinnlig kyrkoherde. Känns konstigt att behöva bli ifrågasatt pga sitt kön.

Och så frågan jag fick i veckan: Vad har du för syn på samkönade äktenskap? Svaret är för mig självklart: Jag har i mitt prästlöfte lovat följa kyrkans linje och viger därför inte förrän kyrkan ger tillåtelse. Men kommer ett homosexuellt par och önskar välsignelse så välsignar jag. Alla människor har rätt till välsignelse.

En präst har ingen rätt att döma en medmänniska! Alla står vi själva till svars för våra tankar och handlingar inför Gud. Vi människor ska älska och respektera varandra - oberoende av sexuell läggning, bibeltolkning eller kön. Låt Gud ta hand om dömandet. Då vi börjar döma varandra går det åt skogen. 

Älska och respektera varandra, gott folk!

Camilla har predikat.

måndag 21 januari 2019

På resande fot



Det är för tillfället ett enda flängande och jag packar om väskan vartefter. Hann bara hem från sjukhusresan så åkte jag med mina medarbetare på en kombinerad arbets- och rekreationsresa.

Efter en lång söndag på jobbet sitter jag åter på tåget. Men nu är resan en efterlängtad musikalupplevelse.

Tre helt olika resor inom några få dagar.
En verkligt annorlunda vecka.