Från Lottas utkiksplats

I natt drömde jag att jag skrev min bok. Jag skrev sida efter sida i ett rasande tempo presto så att fingrarna knappt ville hänga med bland bokstäverna på tangentbordet. Kapitel lades till kapitel. Jag vaknade och borde ha stigit upp och skrivit ner texten, men jag gjorde det inte. På morgonen ångrade jag mig förstås. Nästan allt som jag hade "skrivit" var som bortblåst! 

Kanske är det så att vi undermedvetet bearbetar saker och ting mycket intensivare och mera djupgående än vad vi själva kan ana. Kanske är det så att vi verkligen behöver göra det för att kunna gå vidare med nya projekt i livet. Jag bearbetar tydligen nu min väg till präst. I min dröm hette förresten boken Hennes väg till präst. 

I drömmen såg jag lurvhunden Lotta som fanns på min barndoms Kyrkbacken. Lotta fick ha sin koja på hög höjd i skogsbacken med utsikt över taken. Kanske kunde jag i boken betrakta livet på Kyrkbacken genom Lottas ögon... 

Vindens hemlighet

Naturen har vaknat till liv i var vrå,
hela skapelsen står skir som en brud.
Huru allting fungerar ter sig omöjligt förstå
i vårdrillande klangfärg av ljud.

Kall är dock vinden i bottnen vi vet,
får akta förkyla sin lekamen.
Vad vinden för med sig, det är en hemlighet
som omsluts av ett vattentätt amen.

Att tro är att förundras över sommarblommans doft
och myrmammans flit där i stacken.
Allting som utblommar förvandlas till stoft.
Var det allt? Var det livet? Var det tacken?

Att tro är att leva som öppnas en dörr
till ett annat, tidlöst, rum nånstans bak bergen.
Inget blir som nu – ingenting som förr,

men det okända har fäste uti märgen.

Att leva är en rikedom som ingenting förslår,
för vad kan vara vackrare än livet?
Jo, ljuset som vi möter då vi levt vårt sista år,
då det som var fördolt kan bli oss givet.

Ingenting undgår ett barn

- Älskar du dig själv, mamma?

Hur kan en 4-åring analysera en övertrött mammas situation så exakt?