Söndagsbön

Vi är många som vänder oss till Dig.

Hör Du böner?

Vi är många som lever i mörker.

Har Du ljuset?

Vi är många som är otrygga.

Är Du tryggheten?

Vi är många som sover dåligt.

Sover Du alls?

Vi är många som vill hjälpa Dig.

Hur gör vi?

Vers på vägen I

Vill du dela mina tankar?

Kanske det. Vilka tankar menar du?
Alla tankar.
Alla?
Mm. Alla. Om du vill.
Vill och vill, men förstår jag dig?
Kanske, kanske inte.
Mm. Kanske i morgon.

Förnyad mjukhet

Gode Gud, ta emot mitt tack,
ta emot mig precis som jag är.
Ta emot mitt skratt, ta emot min gråt,
ge mig nyförnyad mjukhet inför Dig!

Denna dag, en enda, en enda skör,
ser mitt liv ut att kunna förlängas.
Men om Du ändå får för Dig att ångra Dig,
ta emot mig precis som jag är.

I natt får jag sova som ren och som ny,
det onda har gått i sin vila.
Förnyad av mjukhet vill jag vakna igen,
vakna till precis den jag är...

Pax för max lånetid

Ge mera fart, mamma,
jag vill flyga högt!

Helst skulle jag vilja
stanna gungan
och bara
krama honom hårt.

Men
jag äger honom inte.
Han är ett lån.

Jag förnyar lånetiden
gång
på gång
på gång
tills någon annan
kommer på att det

eventuellt

går att reservera
honom. 

Spruckna instrument

I ett ögonblick av harmoni lutar jag mig mot dig 
och blinkar åt Gud.

Vår duett är inte av ädlaste klang. 
Men även spruckna instrumentkroppar klingar  
under Guds ledning. 

Vindens hemlighet

Naturen har vaknat till liv i var vrå,
hela skapelsen står skir som en brud.
Huru allting fungerar ter sig omöjligt förstå
i vårdrillande klangfärg av ljud.

Kall är dock vinden i bottnen vi vet,
får akta förkyla sin lekamen.
Vad vinden för med sig, det är en hemlighet
som omsluts av ett vattentätt amen.

Att tro är att förundras över sommarblommans doft
och myrmammans flit där i stacken.
Allting som utblommar förvandlas till stoft.
Var det allt? Var det livet? Var det tacken?

Att tro är att leva som öppnas en dörr
till ett annat, tidlöst, rum nånstans bak bergen.
Inget blir som nu – ingenting som förr,

men det okända har fäste uti märgen.

Att leva är en rikedom som ingenting förslår,
för vad kan vara vackrare än livet?
Jo, ljuset som vi möter då vi levt vårt sista år,
då det som var fördolt kan bli oss givet.

Livets refräng

Jag minns hennes doft den söta
hennes hår som silvervitt var
hur härligt hennes leende möta
nu finns bara gravstenen kvar.

Hon skrattade högljutt och gärna
hennes röst var full av resonans
hon lyste som starkaste stjärna
jag ville vara nära så ofta det gavs chans.

Böcker i mängder hon läste
hon hade högar precis överallt
på diskbänk stod degen och jäste
på vetemjöl, graham och malt.

Hennes Bibel var tummad och sliten
med anteckningar på varje blad.
- Den här är inte bara för eliten
nu ska jag läsa något som gör dig riktigt glad!

Så läste hon länge och noggrant
tills jag somnade tryggt i min säng
för dig var hon vilkensomhelst tant
för mig var hon livets refräng.