Gud visar sig

Tack Fader!

Är inte Gud fantastisk? Så fort han märker att tilliten finns så börjar han agera. 

I mitt fall har det varit alldeles tyst från Domkapitlet sen våren. Nu var personen som sköter jobbärenden första dagen på plats efter sin semester. Han ville ringa och kolla läget, hur jag mår och om de kan räkna med mig om det frigörs ett prästjobb i mina trakter.

Nu kan jag med full förtröstan börja jobba och småningom komma in i kyrklunken igen. Gud vet nog vad han gör! Det är bara att hänga med!

Kvar hos mig

Vid det här laget vet ni att jag gärna fotograferar prästkragar och nyckelpigor (se gårdagens inlägg). Båda har jag ända sen barn tyckt om eftersom de har enkla linjer och klara färger. 

I sommar har jag fått öva upp mitt tålamod. Nyckelpigan har hjälpt mig. Jag har långa stunder kunnat sitta och vänta på det rätta ljuset, vänta på en nyckelpiga och dessutom vänta på att den ska att öppna sig. 

Så klaffade allting en dag och i motsol såg jag nyckelpigan som visade sitt innersta. Motljuset gjorde att hon plötsligt blev guldgul. Hon lämnade mig inte utan lät mig ta en hel serie av bilder. Ja, hon visade sitt innersta och hon stannade kvar. Stunden var för mig bländande helig. 

Efteråt tackade jag Gud för hur han genom nyckelpigan och ljuset talat direkt till mig. Jag fick se Guds innersta – och han lämnade mig inte.

Den taggiga busken berättar

Längst borta i ett hörn av vår trädgård står en enorm buske. Den är alldeles vildvuxen och misskött. Eller rättare sagt är den inte överhuvudtaget skött. Jag har bara givit den några ögonkast nu och då och tänkt att sen ska jag ta itu med eländet. 

Nu har Junior och jag ett par kvällar engagerat oss i det stickiga buskaget. Alla torra grenar har vi knipsat av, det betyder att halva busken nu är borta. Men vad som återstår är en härlig koja att leka i. Nu kan man sitta under busken utan att bli våt fastän det skulle regna. Och även om taggarna finns kvar går det att vara där, men man måste akta sig för dem. Någonting gör att det ändå känns tryggt och bra att bara finnas där i buskaget.

Är det inte så med livet också? Då man inte vårdar det är det fullt av taggar, agg och smärta. Men då man vartefter rensar bort det som gör ont, förlåter, känns det bättre. Guds stora välsignelse över våra liv gör inte att taggarna försvinner, det onda finns kvar, men livet är ändå betydligt lättare att leva. Där under välsignelsen är det gott och skönt att vara och det gör ingenting fast det regnar utanför. 

Öppna ögonen och se alla liknelser som finns i vardagen! Vem hade trott att den där övergivna busken längst borta i trädgården överhuvudtaget hade någonting att berätta?

Flygfärdig

På tåget hem från studiestaden igår tackade jag Gud för att jag kommit i mål. Jag hann bara säga amen så ringde telefonen. Det var från Domkapitlet. Om jag fortfarande var inställd på prästvigning? Ja. 

Jag är flygfärdig men ska vila i sommar. Processen är igång och beroende på vilka val andra gör ser vi i slutändan om det lämnar något jobb över åt mig. Jag är alltså sist på listan men jag är på den. Det är som kedjebrev. Man sätter sitt eget namn sist och beroende på hur andra väljer kommer man högre upp eller så rinner allt ut i sanden...

Två sätt att leva

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein i Dagens lösen 10.2.2014

Då man får livet presenterat så här av Albert är valet lätt. Jag slösåg på tv en stund. Programmet handlade om tre personer som "dött". Deras hjärtan hade stannat flera minuter och under den tiden upplevde de alla tre att allt var underbart, ljust och gott att vara. Upplevelserna och erfarenheterna präglade dem nu och de förstod att de hade speciella uppgifter att utföra eftersom de blivit kallade tillbaka till livet. Medicinskt sett borde de ha varit svårt hjärnskadade eller hjärndöda. Alla tre var fullt friska.

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein

Helst bums

Ni som sökt hus och gått på en massa husvisningar vet att man funderar en hel del. Hur ska man veta när man ska slå till? Ibland har husen varit sålda redan innan visningarna börjat och ibland undrar man vad det är för fel på de hus som aldrig tycks bli sålda.

Nu hade jag sett en annons om en husvisning. Än en gång. Huset såg ut som en skolåda men läget var rätt. Väl framme bad jag till Gud: "Om det är tänkt att det ska bli affär - ge mig ett tydligt tecken. Helst bums." Jag hann bara öppna bildörren så kom en man gående rakt emot mig. 

Han hade prästkrage.
Och jag hade hittat hem.

Där leverfläckarna trängs

Han sov då hon besökte honom. Så tunn han blivit. Hon tänkte på hur hans resliga kropp tidigare fyllt ut kostymerna. Vilken pondus han haft! Hon satte sig på sängkanten. Hans slitna ansikte såg fridfullt ut. Det grånade håret var okammat och skäggstubben var en ovanlig syn. Han kunde inte längre ta hand om sig själv. Sjukdomen tog hand om honom nu.

Hon fattade hans hand. Den var inte längre kraftig utan smal och orkeslös. Hon betraktade hur leverfläckarna trängdes på den genomskinliga och slappa huden. Visst var han gammal, men inte lastgammal. 

Han andades långsamt. Stilla droppade hennes tårar ner på deras händer och vätte dem. Hade hon någonsin sagt hur viktig han var för henne? Kunde han känna det ändå? 

Hon slöt hans hand mellan sina händer. 
Med ens insåg hon - 
handen i hennes var Guds kärlek.