Han sov då hon besökte honom. Så tunn han blivit. Hon tänkte på hur hans resliga kropp tidigare fyllt ut kostymerna. Vilken pondus han haft! Hon satte sig på sängkanten. Hans slitna ansikte såg fridfullt ut. Det grånade håret var okammat och skäggstubben var en ovanlig syn. Han kunde inte längre ta hand om sig själv. Sjukdomen tog hand om honom nu.
Hon fattade hans hand. Den var inte längre kraftig utan smal och orkeslös. Hon betraktade hur leverfläckarna trängdes på den genomskinliga och slappa huden. Visst var han gammal, men inte lastgammal.
Han andades långsamt. Stilla droppade hennes tårar ner på deras händer och vätte dem. Hade hon någonsin sagt hur viktig han var för henne? Kunde han känna det ändå?
Hon slöt hans hand mellan sina händer.
Med ens insåg hon -
handen i hennes var Guds kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar