In i elden

Omsorg om varandra

Konsten att se skönheten

Livet blir ibland taggigare än man tänkt sig. Men vi får kraft och mod att gå över bergen. Det är ju på vägen uppför som man upptäcker. Då har man tid att beundra och ta in allt det där sköna. För hur går det då vi bara har nedförsbacke? Det går fort! Svindlande fort! Livet rusar fram i sådan fart att vi knappt hinner med. Alla hinner inte med. 

När är man egentligen som lyckligast? Som rikast? Som mest levande? Nu. Det finns bara nuet. Nu. Nu. Allt annat har redan varit eller ska bli till. Det är en ynnest att få leva i ett taggigt ögonblick – bara man förmår se och njuta av dess skönhet.

Mammas pojkar delar erfarenheter

Camilla fortsätter predika

Javisst fortsätter jag, gott folk! Men det var en välbehövlig vila jag fick. Kanske fick ni också vila upp från cancer-Camilla. För det blir ju lätt så. Att hela identiteten lätt äts upp av sjukdomen som står i vägen för predikstolen. Hit men inte längre, påminner cancern mig. Har du lösenordet får du komma förbi.

Ja, vilket är lösenordet? Nu borde jag komma på något fiffigt, men ett enda ord syns mig viktigt: ödmjukhet. Ödmjukt tar jag emot mina dagar, ödmjukt tackar jag för dem då de levts. Och om Herren dröjer, går Camilla ännu en dag, med ödmjuka men stadiga steg, mot predikstolen – för att predika!

Andra klippet

Nu känner jag igen mig själv också på utsidan.
Detta är 100% Camilla.

Formade och vägledda

Vi tror att vi formar våra liv efter våra behov.
Istället är det Gud som formar oss
så att vi klarar av att leva
efter Hans plan.

Camilla predikar

Förnyad mjukhet

Gode Gud, ta emot mitt tack,
ta emot mig precis som jag är.
Ta emot mitt skratt, ta emot min gråt,
ge mig nyförnyad mjukhet inför Dig!

Denna dag, en enda, en enda skör,
ser mitt liv ut att kunna förlängas.
Men om Du ändå får för Dig att ångra Dig,
ta emot mig precis som jag är.

I natt får jag sova som ren och som ny,
det onda har gått i sin vila.
Förnyad av mjukhet vill jag vakna igen,
vakna till precis den jag är...

Trasad

Rosa bandet

Mera information: http://www.cancer.fi/roosanauha/

Kvar hos mig

Vid det här laget vet ni att jag gärna fotograferar prästkragar och nyckelpigor (se gårdagens inlägg). Båda har jag ända sen barn tyckt om eftersom de har enkla linjer och klara färger. 

I sommar har jag fått öva upp mitt tålamod. Nyckelpigan har hjälpt mig. Jag har långa stunder kunnat sitta och vänta på det rätta ljuset, vänta på en nyckelpiga och dessutom vänta på att den ska att öppna sig. 

Så klaffade allting en dag och i motsol såg jag nyckelpigan som visade sitt innersta. Motljuset gjorde att hon plötsligt blev guldgul. Hon lämnade mig inte utan lät mig ta en hel serie av bilder. Ja, hon visade sitt innersta och hon stannade kvar. Stunden var för mig bländande helig. 

Efteråt tackade jag Gud för hur han genom nyckelpigan och ljuset talat direkt till mig. Jag fick se Guds innersta – och han lämnade mig inte.

Efterlängtat möte

Juniors egen bergochdalbana

... och vad roligt att mamma är här...
hör jag honom sjunga för sig själv.

Första intrycket av Onkologen

Ordet onkologi kommer av grekiskans ónkos som betyder svulst. Onkologi är därmed läran om tumörsjukdomar (cancer).

Idag besökte jag för första gången Onkologen, som gav intryck av att vara ett positivt, varmt och välkomnande ställe. I en dagsal låg skalliga och perukprydda människor i en lång rad och tankade cellgift. Jag slog mig ner, tog en banan ur den framlagda mellanmålsskålen och kände hur jag landade i den här för mig totalt främmande miljön. Men tiden har arbetat med mig. Nu klarar jag av att säga: Jag är Camilla, jag har bröstcancer och jag ska bli frisk!