Syftet

"Gå ut överallt i världen 
och förkunna evangeliet för hela skapelsen."

Mark 16:15

Tjänarnas längtan

Fråga Camilla mera

Häromdan besvarade jag en fråga jag fått per mejl. Om ni har flera frågor som kan funderas på utifrån ett kristet perspektiv får ni gärna mejla mig eller skriva frågan som en kommentar. Jag skulle se det som en utmaning och ett bra sätt att själv komma i gång och fundera på själavårdsfrågor.

Fråga Camilla: camillapredikar@gmail.com

Tack Fader!

Är inte Gud fantastisk? Så fort han märker att tilliten finns så börjar han agera. 

I mitt fall har det varit alldeles tyst från Domkapitlet sen våren. Nu var personen som sköter jobbärenden första dagen på plats efter sin semester. Han ville ringa och kolla läget, hur jag mår och om de kan räkna med mig om det frigörs ett prästjobb i mina trakter.

Nu kan jag med full förtröstan börja jobba och småningom komma in i kyrklunken igen. Gud vet nog vad han gör! Det är bara att hänga med!

Hoppfull söndag

Jag vill tala om hopp istället för hopplöshet.

Och om tro istället för tvivel.

Vill du lyssna

eller slår du dövörat till?

Guds löfte

Var inte rädd 

utan fortsätt att predika 

och låt dig inte tystas, 

ty jag är med dig.

Apg 18:9-10

Huvudlös längtan

Camilla fortsätter predika

Javisst fortsätter jag, gott folk! Men det var en välbehövlig vila jag fick. Kanske fick ni också vila upp från cancer-Camilla. För det blir ju lätt så. Att hela identiteten lätt äts upp av sjukdomen som står i vägen för predikstolen. Hit men inte längre, påminner cancern mig. Har du lösenordet får du komma förbi.

Ja, vilket är lösenordet? Nu borde jag komma på något fiffigt, men ett enda ord syns mig viktigt: ödmjukhet. Ödmjukt tar jag emot mina dagar, ödmjukt tackar jag för dem då de levts. Och om Herren dröjer, går Camilla ännu en dag, med ödmjuka men stadiga steg, mot predikstolen – för att predika!

Camilla predikar

Hur tänkte du, Gud?

Jag har hört din bön
och sett dina tårar.

Jesaja 38:5

Två timmar tidigare hade jag inget ont anande gått på en rutinkontroll. Han med silvermustaschen gav mig inte mycket hopp om att det skulle vara en godartad knuta. En vecka senare beräknades provsvaren vara klara. 

Klockan 15.06 kom jag ut, satte mig i väntrummet och grät hejdlöst. Jag missade därför telefonsamtalet som jag fick klockan 15.08. Man sökte mig från Domkapitlet eftersom det nu äntligen var klart att jag kunde föreslås för tjänsten jag väntat på! 

Ville jag ha den?

In memoriam

Då jag installerades till min första kantorstjänst var min söndagsskollärarinna med och välsignade mig. Jag hade fått välja någon för mig viktig person och valet var självklart. När jag långt senare berättade att jag ska bli präst utbrast hon spontant: "Vad roligt!" Hon var den som sådde prästfröet i mig.

För drygt två veckor sedan träffades vi. Det var dagen före jag i kyrkan skulle predika om Sackaios och jag hade lagt med den färdigskrivna predikan i väskan så att hon skulle få höra den. Vårt möte blev det vackraste av avsked.

I en tv-intervju fick hon en gång frågan hur hon ser på döden. Hon svarade genast: "Jag är ju lite nyfiken på vad som ska komma!" 

Så dog hon i natt – mätt på livet och nyfiken på döden. 

Jag är tacksam över att min söndagsskollärarinna hann se hur fröet hon sådde – växte – och nu står redo att som präst blomma för Kristi skull.

Tack för allt, kära tant Elly. Nu har du kommit hem till Gud.

Vem är jag?

Frågan ställde jag mig framför en spegel i ett provrum igår kväll. Eftersom regnet öste ner passade jag på att klädshoppa – något jag inte tycker om att göra. Då jag ska handla jobbkläder har jag ett exakt öga och vet vad som passar sig – vet vad som passar mig. Men vem är jag som privatperson? Kommer jag som präst någonsin att vara privatperson? 

Smått ointresserad gick jag runt bland alla klädstänger. Jag avverkade systematiskt butik efter butik i det stora köpcentret. Vilken längd ska en kjol ha? Vilken längd ska en ärm ha? Hur ska urringningen se ut? Nu finns det de bland er som skrattar och tänker att "det där är ju inga problem". Nej, inte om man har öga och intresse för kläder. Men om man inte har det? Och om man dessutom inte vet om man är ung eller gammal utan antagligen någonstans sisådär halvvägs.

Det slutade med att jag köpte några "trygga" plagg och ett par byxor i spräckliga orangenyanser (kan höra er sucka, men jag gillar orange). Byxorna köpte jag i en ansedd märkesaffär för (vuxna) kvinnor, minus 70% – som hittade! Då jag visade fyndet för mina söner undrade de vad det var –  gardiner??!

I väntan på att passionen för kläder ska infinna sig hinner jag antagligen nöta slut på mina märkesgardiner...

Från Lottas utkiksplats

I natt drömde jag att jag skrev min bok. Jag skrev sida efter sida i ett rasande tempo presto så att fingrarna knappt ville hänga med bland bokstäverna på tangentbordet. Kapitel lades till kapitel. Jag vaknade och borde ha stigit upp och skrivit ner texten, men jag gjorde det inte. På morgonen ångrade jag mig förstås. Nästan allt som jag hade "skrivit" var som bortblåst! 

Kanske är det så att vi undermedvetet bearbetar saker och ting mycket intensivare och mera djupgående än vad vi själva kan ana. Kanske är det så att vi verkligen behöver göra det för att kunna gå vidare med nya projekt i livet. Jag bearbetar tydligen nu min väg till präst. I min dröm hette förresten boken Hennes väg till präst. 

I drömmen såg jag lurvhunden Lotta som fanns på min barndoms Kyrkbacken. Lotta fick ha sin koja på hög höjd i skogsbacken med utsikt över taken. Kanske kunde jag i boken betrakta livet på Kyrkbacken genom Lottas ögon... 

Flygfärdig

På tåget hem från studiestaden igår tackade jag Gud för att jag kommit i mål. Jag hann bara säga amen så ringde telefonen. Det var från Domkapitlet. Om jag fortfarande var inställd på prästvigning? Ja. 

Jag är flygfärdig men ska vila i sommar. Processen är igång och beroende på vilka val andra gör ser vi i slutändan om det lämnar något jobb över åt mig. Jag är alltså sist på listan men jag är på den. Det är som kedjebrev. Man sätter sitt eget namn sist och beroende på hur andra väljer kommer man högre upp eller så rinner allt ut i sanden...

Bubbelglädje!

Vilken fest det var! Vilken fest det blev! I dagarna två har jag storligen njutit av tillvaron i studiestaden. Tillsammans med människor som jag verkligen bryr mig mycket om har jag fått dela min glädje över att jag nått mitt mål. Jag har avklarat samtliga delar av mina studier och får min examen 28.5.

Under de tre studieåren har jag periodvis tillbringat tid i min egen studiebubbla ute i skogsstugan. Nu blåser jag iväg bubblan för att låta stugan bli den rekreation och oas som vår familj behöver. Tillsammans. Äntligen.

Sömnlös och rådlös

Som en förlängning av kommentarerna i föregående inlägg vill jag fråga om råd. Mitt huvud och mina tankar vägrar inta viloläge. Det är full fart som gäller och jag har svårt att sova. Efter att under en längre tid arbetat med texter på högvarv tycks hjärnan nu ha svårt att ställa om sig. Jag vill vila. Jag behöver vila. Men huvudet nonchalerar min vilja och ältar, vrider och vänder på texter, insikter och upplevelser i det oändliga. Jag behöver få vila för att undvika att bli helt utsliten. Vad ska jag göra? 

Tröttheten gick och gömde sig

En lång studiedag är över. Arbetet som återstår motsvarar det jag förväntade mig. Men jag är överraskad över att jag var så öppen och mottaglig för förändringarna. Tröttheten gick och gömde sig och jag inspirerades av de förbättringar som jag både kan och bör göra för att få alla delar att sitta ihop på rätt sätt. Skrivlusten kom alltså tillbaka!

Snart är det över. Jag kan lämna ifrån mig texten med riktigt gott samvete eftersom jag inte kan bättre än så här. Det räcker för att få examen och det betyder allt för mig. Jag vill verkligen bli präst!

Camilla predikar gärna

Många läsare har frågat om det här med klockan och de klockslag då jag publicerar ett inlägg. - Stiger du verkligen upp och skriver kl. 4 på natten?
Nej. Jag stiger faktiskt inte upp och skriver kl. 4 på natten. Men jag kan skriva kl. 2 innan jag somnar...

Klockan går enligt någon tidszon i USA. Tror jag. Jag har inte ens kollat om det går att ställa om den. Kanske för att det är pinsamt att erkänna att jag ofta faktiskt skriver på nätterna. Men INNAN jag somnar märk väl.

Jag läste någonstans att man måste tycka att det är så pass intressant att skriva att man väljer att göra det mitt i natten. Annars kan man verkligen inte förvänta sig att någon annan ska tycka om att läsa det man skriver. Så kan man ju också se på saken.

Jag njuuuter av att skriva. Mitt hopp är att ni ska tycka om att läsa. Även om det är sparsamt med kommentarer känner jag att ni finns därute och ni berikar mig! Äntligen har jag hittat den form av skapande jag sökt efter under mycket lång tid - att få uttrycka mig med ord, leka med ord och med ordens hjälp sprida evangeliet. Camilla predikar nämligen gärna.

Prästlöftet

Som blivande präst är det på sin plats att noggrant begrunda prästlöftet. Vad kommer jag att lova? 

Vid ordinationen skall den som vigs till prästämbetet avge följande prästlöfte:

”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.”

Kallad

Lätta snöflingor virvlade runt och lade sig som ett mjukt täcke över den isbeklädda asfalten. Hon kom körande på den stora vägen. Det gick snabbt. Bilen från sidovägen kanade ut, slog i hennes bil och skuffade ut henne i mötande fil. Hon såg den mintgröna bilen mitt framför sig. Frontalkrocken var ett faktum.

Då hon vaknade upp insåg hon att hon hade fått en andra chans. 

- Varför lät du mig leva, Gud?
- Jag har en plan för ditt liv.
- Vad vill du att jag ska göra?
- Förbereda dig.
- För vad?
- Då tiden är mogen får du veta.

10 år senare.

- Det är dags nu. Jag vill att du går mina ärenden.
- Ska jag bli präst?
- Ja.
- Har jag något val?
- Egentligen inte.
- Men är jag lämplig?

Gud gav mig svaret i ett stort vitt kuvert.
Svaret på lämplighetstestet.