Unga löften inför Gud

Syftet

"Gå ut överallt i världen 
och förkunna evangeliet för hela skapelsen."

Mark 16:15

Gud visar sig

Klossar för kärleks skull

Parrelationens klossar är ett verktyg som går ut på att man på ett konkret och lättfattligt sätt kan synliggöra olika områden i en parrelation. Klossarna är nio till antalet och de byggs upp till ett litet hus. 

Klossarna representerar olika sidor av en parrelation, såsom tillhörighet, känslor, sexualitet, gräl, ord, handlingar, tillit, förlåtelse och kärlek. 

Med hjälp av det här verktyget kan man stöda människor i deras par- och familjerelationer och möjliggöra att man lättare kan diskutera kring relationer.

Det går att jobba med idén också utan att fysiskt hålla i klossarna. Vid vigselsamtal och dopsamtal kan man utgå från materialet när man samtalar kring vad som behövs för att bygga och utveckla en hållbar parrelation. 

Präster, diakoner, ungdomsarbetsledare och andra intresserade kan gå utbildningarna. På torsdag är det kursdags för Camilla!

"Jag är döpt i Jesu namn"

Hur går vi vidare i kyrkoåret nu då julen är över? Vad kommer sen?
I morgon har vi den första söndagen efter trettondagen och temat är "dopets gåva". Både texter och psalmer handlar om dopet och vad det betyder för en kristen att vara döpt. Jesu dop är grunden för vårt eget dop, i vilket vi förenas med honom och med varandra.

Dopets nåd mig ger i tiden

stöd och fäste för min tro,

skänker hopp att efter striden

i Guds himmel finna ro.

När min blick, mitt hjärta brista

vill jag säga i det sista:

Jag är döpt i Jesu namn;

Fader, tag mig i din famn.

Psb 211:4

Gud gläds åt detaljerna

Förakta inte det som påbörjas i det lilla, 

för Herrens ögon gläds 

när han ser arbetet 

komma igång...

Sak 4:10 

(Levande Bibeln)

Dåligt minne

Den som hör ordet 

men inte gör vad det säger, 

han liknar en man som i en spegel 

betraktar sitt eget ansikte: 

han ser sig själv men går därifrån 

och har strax glömt hur han såg ut.

Jakobsbrevet 1:23-24

Ge Gud en chans

Gud svarar på bön. 

Sluta prata 

och börja lyssna.

Stor skillnad

Undra inte 

om du kan få bönesvar.

Tro 
att du får det!

Hoppfull söndag

Jag vill tala om hopp istället för hopplöshet.

Och om tro istället för tvivel.

Vill du lyssna

eller slår du dövörat till?

Söndagsbön

Vi är många som vänder oss till Dig.

Hör Du böner?

Vi är många som lever i mörker.

Har Du ljuset?

Vi är många som är otrygga.

Är Du tryggheten?

Vi är många som sover dåligt.

Sover Du alls?

Vi är många som vill hjälpa Dig.

Hur gör vi?

Intressant utveckling

Jakobs brev 4:8

Nalkens Gud, 

så skall han nalkas eder.

(1917 års bibelöversättning)

Närma er Gud 

och han ska närma sig er.

(Bibel 2000)

Viska ja till Gud 

och han är redan hos dig.

(The Message, övers. Eugene Peterson)

In memoriam

Då jag installerades till min första kantorstjänst var min söndagsskollärarinna med och välsignade mig. Jag hade fått välja någon för mig viktig person och valet var självklart. När jag långt senare berättade att jag ska bli präst utbrast hon spontant: "Vad roligt!" Hon var den som sådde prästfröet i mig.

För drygt två veckor sedan träffades vi. Det var dagen före jag i kyrkan skulle predika om Sackaios och jag hade lagt med den färdigskrivna predikan i väskan så att hon skulle få höra den. Vårt möte blev det vackraste av avsked.

I en tv-intervju fick hon en gång frågan hur hon ser på döden. Hon svarade genast: "Jag är ju lite nyfiken på vad som ska komma!" 

Så dog hon i natt – mätt på livet och nyfiken på döden. 

Jag är tacksam över att min söndagsskollärarinna hann se hur fröet hon sådde – växte – och nu står redo att som präst blomma för Kristi skull.

Tack för allt, kära tant Elly. Nu har du kommit hem till Gud.

Den taggiga busken berättar

Längst borta i ett hörn av vår trädgård står en enorm buske. Den är alldeles vildvuxen och misskött. Eller rättare sagt är den inte överhuvudtaget skött. Jag har bara givit den några ögonkast nu och då och tänkt att sen ska jag ta itu med eländet. 

Nu har Junior och jag ett par kvällar engagerat oss i det stickiga buskaget. Alla torra grenar har vi knipsat av, det betyder att halva busken nu är borta. Men vad som återstår är en härlig koja att leka i. Nu kan man sitta under busken utan att bli våt fastän det skulle regna. Och även om taggarna finns kvar går det att vara där, men man måste akta sig för dem. Någonting gör att det ändå känns tryggt och bra att bara finnas där i buskaget.

Är det inte så med livet också? Då man inte vårdar det är det fullt av taggar, agg och smärta. Men då man vartefter rensar bort det som gör ont, förlåter, känns det bättre. Guds stora välsignelse över våra liv gör inte att taggarna försvinner, det onda finns kvar, men livet är ändå betydligt lättare att leva. Där under välsignelsen är det gott och skönt att vara och det gör ingenting fast det regnar utanför. 

Öppna ögonen och se alla liknelser som finns i vardagen! Vem hade trott att den där övergivna busken längst borta i trädgården överhuvudtaget hade någonting att berätta?

Har du missat någon?

Något av det intressantaste som finns är människomöten. En barndomsvän behöver man sällan förklara något för. Man bara vet var man har varandra. Visst förändras alla människor och livserfarenheterna präglar många gånger ens nuvarande identitet och personlighet. Men om personkemin stämt för flera decennier sedan stämmer den högst antagligen nu också.

Så finns det de som man plötsligt bara upptäcker. De kan vara helt nya bekantskaper eller så har de kanske funnits inom ens blickfång under många år utan att man riktigt tagit steget ut och bekantat sig med varandra. Med ens kan man upptäcka att det känns harmoniskt och rätt att dela en bit vardag och några tankar.

Vi behöver bli sedda för att vi ska öppna oss. Se dig omkring. Inom varje individ kan det finnas en gemenskap du missat. Då vi ser varandra går vi Guds ärenden. Betydelsen av gemenskap kan aldrig betonas tillräckligt. Öppna dig alltså för gemenskap så får du harmoni på köpet.

Framåt i alla väder

Vilken snösörja! Snöslasket fullkomligen vräkte ner och trafiken löpte sakta då jag körde till jobbet. Plötsligt släcktes vägbelysningen och det blev riktigt svårt att se snösörjespåren som var smala och djupa.

Medan jag körde hann jag tänka på hur snabbt livet kan förändras. Ack hur skör livstråden är! På samma sätt som ljuset försvann då gatlyktorna släcktes måste det kännas då någon upplever att Guds ljus släcks. Spåren blir svåra att se och det är lätt hänt att man tappar kurs.

I livet ställs vi inför frågor som vi inte har svar på och inför situationer där vi hamnar att välja spår. Men jag är alldeles övertygad om att bara vi bevarar tryggheten är det lättare att följa Guds väg - även om ljuset tillfälligt syns ha slocknat.
Med Gud inombords kommer man framåt i alla väder.

Lyckligt naiv

"Har du aldrig tvivlat på att Gud finns?" Jag har fått frågan med jämna mellanrum. Mitt svar är enkelt: Nej, jag har aldrig tvivlat på Guds existens. Men många gånger har jag inte förstått mig på de vägar jag upplevt att jag varit tvungen att gå. Då har jag nog riktat mina frågor till Gud. Men jag har inte tvivlat, bara undrat. Jag har litat på att jag småningom får svar. Fast ibland har jag kunnat tycka att han tagit lite väl god tid på sig för att besvara mina frågor. 

Kanske är det naivt att tro utan att tvivla. Jag träffar, hör och läser om människor som brottas med sina tankar och tvivel. De kan vara djupt troende kristna som upplever att Gud har övergivit dem. Vad kan jag säga? Jag har inte varit där.

Då Gud får leda upplever jag att det är lätt att ta beslut och livets värden har rätt prioriteringsföljd. Kanske är det lättare att tro och leva om man är lite naiv. Åtminstone är det inte svårare. 

Där leverfläckarna trängs

Han sov då hon besökte honom. Så tunn han blivit. Hon tänkte på hur hans resliga kropp tidigare fyllt ut kostymerna. Vilken pondus han haft! Hon satte sig på sängkanten. Hans slitna ansikte såg fridfullt ut. Det grånade håret var okammat och skäggstubben var en ovanlig syn. Han kunde inte längre ta hand om sig själv. Sjukdomen tog hand om honom nu.

Hon fattade hans hand. Den var inte längre kraftig utan smal och orkeslös. Hon betraktade hur leverfläckarna trängdes på den genomskinliga och slappa huden. Visst var han gammal, men inte lastgammal. 

Han andades långsamt. Stilla droppade hennes tårar ner på deras händer och vätte dem. Hade hon någonsin sagt hur viktig han var för henne? Kunde han känna det ändå? 

Hon slöt hans hand mellan sina händer. 
Med ens insåg hon - 
handen i hennes var Guds kärlek.