Akuten

Har varit i kontakt med onkologen och nu åker jag till akuten. Hör av mig.

Snyltgästen

Korsstygnen talar

Pigans väg

Frid på jorden

Julafton hos oss

Minnen som bär

Ny dag

Svåra smärtor men gott humör!

In i dimman igen

Tidigare har jag skrivit att jag tar med mig nära och kära in i dimman. Finns så mycket roligt att tänka på. 

Har svårt att sortera intryck igen och vi här hemma tävlar om vem som är grinigast av oss alla i huset. Tycks det som.

På jobbet i tanken

Brages 49:e Lucia år 1985

Ordlös dag

Orden sitter långt inne. Låter dem vara där.

Snövit på Nobelfest!

Men ÄR det inte härligt?! Jag har tittat på Nobelbanketten under tre långa timmar nu. Med intresse kan jag följa med ALLT! Helt fantastiskt! Just nu är all virrighet som bortblåst.

Av gammal vana

Än en gång lägger jag 

handen full av schampo. 

Vilket slöseri!

Också Askungen reste sig

Då orden tar slut

Rullatorvännen och Camilla

Slipad av släkten

Ni har säkert märkt hur familjekär jag är. För mig står hela släkten för ursprunget, tryggheten och fostran. Då jag lutat mig mot mina släktingar har jag både slipats grovt och finslipats. Och det självklara, naturliga kittet har varit och är vår kristna tro. Vi bygger våra liv på den grunden och till den återkommer vi ständigt även om vi varit ute på äventyr. För det största äventyret är och förblir tron på Gud.

Att ha en känsla för sin släkt är allt annat än en självklarhet. Därför behöver vi betona släktskapet för våra barn om vi själva värdesätter våra släktingar. Jag tutar ständigt i mina barn och deras kusiner hur viktigt det är att de fortsätter att träffas då vi i de äldre generationerna inte längre är de pådrivande initiativtagarna. Jag vill att känslan för släkten och rötterna finns starkt i dem. Då har de som vuxna just detta kitt som berikar dem och som för traditionerna vidare. Dessutom vill jag att de tillsammans med släkten ska få ta del av den kristna tron så naturligt som möjligt.

Som blivande präst ville jag ta uttrycket för vår tro ett steg vidare då vi firade 70-åringarna. Jag föreslog att vi skulle be om Herrens välsignelse innan vi skiljdes åt. För vad är egentligen naturligare än att be att Herren välsignar oss och bevarar oss tills dess vi ses igen?

Må Herren välsigna oss alla.

Då jag blundar - ser jag

Livet

Tillsammans i alla väder

Fårskalle

Festligt!

Makarnas bön

Spegel, spegel på väggen där

Inklämd

Början på slutspurten

Ljuset återvänder

Bara så genomledsen

Dag 13

De första hårstråna lämnar i handen.

Ett steg fram och två bak

Det blev antibiotika och ordination att hållas undan folksamlingar. Mina värden är åt skogen och får jag feber är det att fara raka vägen till sjukhuset. 

Men mina nya tossor som jag fick i dag värmer inte bara fötterna utan också mitt hjärta!

Men så länge vi ser det vackra

Föll pladask för peruken

Trevlig resa!

Nu haver vi röstat. Vinden blåste skönt sval mot mitt inflammerade ansikte då vi gick från bilen till kyrkan. Dagens bästa var en pratstund med några som delar mina erfarenheter. Möten människor emellan ger ny skjuts framåt och gör stegen lättare. 

Det är oerhört värdefullt att jag fått behålla mitt goda humör. Jag hade faktiskt trott att jag skulle bli vresig, irriterad och allmänt påfrestande för alla. Men jag är nonstop ovanligt tillfreds med tillvaron. Att svåra fysiska smärtor går att kombinera med eufori och förnöjsamhet är en sann gåta. Men denna upptäcktsresa i min kropp och i min själ är den intressantaste resa jag någonsin gjort. Och den har bara börjat!

Rösta på söndag!

Nu knäar jag

Smärtan i skelettet är inte av denna världen.

Rik, rikare, Camilla

Tredje klippet - 6 mm kvar

Vi minns dem

In i elden

Omsorg om varandra

Konsten att se skönheten

Livet blir ibland taggigare än man tänkt sig. Men vi får kraft och mod att gå över bergen. Det är ju på vägen uppför som man upptäcker. Då har man tid att beundra och ta in allt det där sköna. För hur går det då vi bara har nedförsbacke? Det går fort! Svindlande fort! Livet rusar fram i sådan fart att vi knappt hinner med. Alla hinner inte med. 

När är man egentligen som lyckligast? Som rikast? Som mest levande? Nu. Det finns bara nuet. Nu. Nu. Allt annat har redan varit eller ska bli till. Det är en ynnest att få leva i ett taggigt ögonblick – bara man förmår se och njuta av dess skönhet.

Mammas pojkar delar erfarenheter

Camilla fortsätter predika

Javisst fortsätter jag, gott folk! Men det var en välbehövlig vila jag fick. Kanske fick ni också vila upp från cancer-Camilla. För det blir ju lätt så. Att hela identiteten lätt äts upp av sjukdomen som står i vägen för predikstolen. Hit men inte längre, påminner cancern mig. Har du lösenordet får du komma förbi.

Ja, vilket är lösenordet? Nu borde jag komma på något fiffigt, men ett enda ord syns mig viktigt: ödmjukhet. Ödmjukt tar jag emot mina dagar, ödmjukt tackar jag för dem då de levts. Och om Herren dröjer, går Camilla ännu en dag, med ödmjuka men stadiga steg, mot predikstolen – för att predika!

Andra klippet

Nu känner jag igen mig själv också på utsidan.
Detta är 100% Camilla.

Formade och vägledda

Vi tror att vi formar våra liv efter våra behov.
Istället är det Gud som formar oss
så att vi klarar av att leva
efter Hans plan.

Camilla predikar

Förnyad mjukhet

Gode Gud, ta emot mitt tack,
ta emot mig precis som jag är.
Ta emot mitt skratt, ta emot min gråt,
ge mig nyförnyad mjukhet inför Dig!

Denna dag, en enda, en enda skör,
ser mitt liv ut att kunna förlängas.
Men om Du ändå får för Dig att ångra Dig,
ta emot mig precis som jag är.

I natt får jag sova som ren och som ny,
det onda har gått i sin vila.
Förnyad av mjukhet vill jag vakna igen,
vakna till precis den jag är...

Trasad

Rosa bandet

Mera information: http://www.cancer.fi/roosanauha/

Kvar hos mig

Vid det här laget vet ni att jag gärna fotograferar prästkragar och nyckelpigor (se gårdagens inlägg). Båda har jag ända sen barn tyckt om eftersom de har enkla linjer och klara färger. 

I sommar har jag fått öva upp mitt tålamod. Nyckelpigan har hjälpt mig. Jag har långa stunder kunnat sitta och vänta på det rätta ljuset, vänta på en nyckelpiga och dessutom vänta på att den ska att öppna sig. 

Så klaffade allting en dag och i motsol såg jag nyckelpigan som visade sitt innersta. Motljuset gjorde att hon plötsligt blev guldgul. Hon lämnade mig inte utan lät mig ta en hel serie av bilder. Ja, hon visade sitt innersta och hon stannade kvar. Stunden var för mig bländande helig. 

Efteråt tackade jag Gud för hur han genom nyckelpigan och ljuset talat direkt till mig. Jag fick se Guds innersta – och han lämnade mig inte.

Efterlängtat möte

Juniors egen bergochdalbana

... och vad roligt att mamma är här...
hör jag honom sjunga för sig själv.

Första intrycket av Onkologen

Ordet onkologi kommer av grekiskans ónkos som betyder svulst. Onkologi är därmed läran om tumörsjukdomar (cancer).

Idag besökte jag för första gången Onkologen, som gav intryck av att vara ett positivt, varmt och välkomnande ställe. I en dagsal låg skalliga och perukprydda människor i en lång rad och tankade cellgift. Jag slog mig ner, tog en banan ur den framlagda mellanmålsskålen och kände hur jag landade i den här för mig totalt främmande miljön. Men tiden har arbetat med mig. Nu klarar jag av att säga: Jag är Camilla, jag har bröstcancer och jag ska bli frisk!

Dyka och Vänta

Klicka en gång på bilden så blir den större.
Klicka sen på krysset så blir bilden liten igen.

Camilla Cancerilsk

Fader vår

Matteusevangeliet 6:7-13

Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det. 
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen 
     som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
     liksom vi har förlåtit dem 
som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

I begynnelsen

1 Moseboken 1:1-5

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Hur tänkte du, Gud?

Jag har hört din bön
och sett dina tårar.

Jesaja 38:5

Två timmar tidigare hade jag inget ont anande gått på en rutinkontroll. Han med silvermustaschen gav mig inte mycket hopp om att det skulle vara en godartad knuta. En vecka senare beräknades provsvaren vara klara. 

Klockan 15.06 kom jag ut, satte mig i väntrummet och grät hejdlöst. Jag missade därför telefonsamtalet som jag fick klockan 15.08. Man sökte mig från Domkapitlet eftersom det nu äntligen var klart att jag kunde föreslås för tjänsten jag väntat på! 

Ville jag ha den?