Livet blir ibland taggigare än man tänkt sig. Men vi får kraft och mod att gå över bergen. Det är ju på vägen uppför som man upptäcker. Då har man tid att beundra och ta in allt det där sköna. För hur går det då vi bara har nedförsbacke? Det går fort! Svindlande fort! Livet rusar fram i sådan fart att vi knappt hinner med. Alla hinner inte med.
När är man egentligen som lyckligast? Som rikast? Som mest levande? Nu. Det finns bara nuet. Nu. Nu. Allt annat har redan varit eller ska bli till. Det är en ynnest att få leva i ett taggigt ögonblick – bara man förmår se och njuta av dess skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar