The Moment of Life

Vidare utan att någonsin glömma

Har haft en tung arbetsvecka. Även om vi på jobbet är vana att jobba med död och sörjande så är det inte alltid som det går att vara hundra procent professionell. Och tur är väl det. Det är viktigt att vi också kan vara medmänskliga och inte gå på rutin för att skydda oss själva.

Nu måste vi gå vidare. Vi behöver få nya krafter och sträva uppåt, framåt. För även om döden ibland tycks sluka oss totalt så lever vi som finns kvar. Men det behövs nog en stunds vila innan vi börjar klättra.

Slipad av släkten

Ni har säkert märkt hur familjekär jag är. För mig står hela släkten för ursprunget, tryggheten och fostran. Då jag lutat mig mot mina släktingar har jag både slipats grovt och finslipats. Och det självklara, naturliga kittet har varit och är vår kristna tro. Vi bygger våra liv på den grunden och till den återkommer vi ständigt även om vi varit ute på äventyr. För det största äventyret är och förblir tron på Gud.

Att ha en känsla för sin släkt är allt annat än en självklarhet. Därför behöver vi betona släktskapet för våra barn om vi själva värdesätter våra släktingar. Jag tutar ständigt i mina barn och deras kusiner hur viktigt det är att de fortsätter att träffas då vi i de äldre generationerna inte längre är de pådrivande initiativtagarna. Jag vill att känslan för släkten och rötterna finns starkt i dem. Då har de som vuxna just detta kitt som berikar dem och som för traditionerna vidare. Dessutom vill jag att de tillsammans med släkten ska få ta del av den kristna tron så naturligt som möjligt.

Som blivande präst ville jag ta uttrycket för vår tro ett steg vidare då vi firade 70-åringarna. Jag föreslog att vi skulle be om Herrens välsignelse innan vi skiljdes åt. För vad är egentligen naturligare än att be att Herren välsignar oss och bevarar oss tills dess vi ses igen?

Må Herren välsigna oss alla.

Trevlig resa!

Nu haver vi röstat. Vinden blåste skönt sval mot mitt inflammerade ansikte då vi gick från bilen till kyrkan. Dagens bästa var en pratstund med några som delar mina erfarenheter. Möten människor emellan ger ny skjuts framåt och gör stegen lättare. 

Det är oerhört värdefullt att jag fått behålla mitt goda humör. Jag hade faktiskt trott att jag skulle bli vresig, irriterad och allmänt påfrestande för alla. Men jag är nonstop ovanligt tillfreds med tillvaron. Att svåra fysiska smärtor går att kombinera med eufori och förnöjsamhet är en sann gåta. Men denna upptäcktsresa i min kropp och i min själ är den intressantaste resa jag någonsin gjort. Och den har bara börjat!

"Minnen, minnen, helga minnen"

Begravningsdag för
söndagsskollärarinnan Elly.
Sov i ro i Guds ljus.

In memoriam

Då jag installerades till min första kantorstjänst var min söndagsskollärarinna med och välsignade mig. Jag hade fått välja någon för mig viktig person och valet var självklart. När jag långt senare berättade att jag ska bli präst utbrast hon spontant: "Vad roligt!" Hon var den som sådde prästfröet i mig.

För drygt två veckor sedan träffades vi. Det var dagen före jag i kyrkan skulle predika om Sackaios och jag hade lagt med den färdigskrivna predikan i väskan så att hon skulle få höra den. Vårt möte blev det vackraste av avsked.

I en tv-intervju fick hon en gång frågan hur hon ser på döden. Hon svarade genast: "Jag är ju lite nyfiken på vad som ska komma!" 

Så dog hon i natt – mätt på livet och nyfiken på döden. 

Jag är tacksam över att min söndagsskollärarinna hann se hur fröet hon sådde – växte – och nu står redo att som präst blomma för Kristi skull.

Tack för allt, kära tant Elly. Nu har du kommit hem till Gud.