söndag 7 februari 2016

Vidare utan att någonsin glömma

Har haft en tung arbetsvecka. Även om vi på jobbet är vana att jobba med död och sörjande så är det inte alltid som det går att vara hundra procent professionell. Och tur är väl det. Det är viktigt att vi också kan vara medmänskliga och inte gå på rutin för att skydda oss själva.

 Nu måste vi gå vidare. Vi behöver få nya krafter och sträva uppåt, framåt. För även om döden ibland tycks sluka oss totalt så lever vi som finns kvar. Men det behövs nog en stunds vila innan vi börjar klättra.
Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

2 kommentarer:

  1. Michaela7 februari 2016 kl. 21:18

    Ja, för en som inte arbetar inom kyrkan och ofta möter sörjande ter det sej nog smått otroligt att man aldrig blir tagen och ledsen.
    Hörde dock en kommentar av en kantor en gång som förfärade sej då prästen börjat gråta på en begravning.
    Om det är en ung person, tragisk död, nära anhörig, vad som helst, nog blir man väl berörd fast man är präst?
    Själv brukar jag sjunga på jordfästningar men finner tröst i sångerna, det brukar gå bra då!
    Vila du och ladda din batterier! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. camillapredikar@gmail.com7 februari 2016 kl. 21:36

      Prästen och kantorn ska nog hålla sig neutrala och fungera som stöd för de sörjande, oberoende av den avlidnas ålder, hur hen dött etc. Det hör till våra uppgifter och den styrkan behöver man ha för att orka själv. Men ibland tar privatpersonen i oss över. Vi är bara människor och visst får det synas att vi är berörda. Men det är inte läge att bryta ihop i jordfästningssammanhang.

      Radera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)