Frågan ställde jag mig framför en spegel i ett provrum igår kväll. Eftersom regnet öste ner passade jag på att klädshoppa – något jag inte tycker om att göra. Då jag ska handla jobbkläder har jag ett exakt öga och vet vad som passar sig – vet vad som passar mig. Men vem är jag som privatperson? Kommer jag som präst någonsin att vara privatperson?
Smått ointresserad gick jag runt bland alla klädstänger. Jag avverkade systematiskt butik efter butik i det stora köpcentret. Vilken längd ska en kjol ha? Vilken längd ska en ärm ha? Hur ska urringningen se ut? Nu finns det de bland er som skrattar och tänker att "det där är ju inga problem". Nej, inte om man har öga och intresse för kläder. Men om man inte har det? Och om man dessutom inte vet om man är ung eller gammal utan antagligen någonstans sisådär halvvägs.
Det slutade med att jag köpte några "trygga" plagg och ett par byxor i spräckliga orangenyanser (kan höra er sucka, men jag gillar orange). Byxorna köpte jag i en ansedd märkesaffär för (vuxna) kvinnor, minus 70% – som hittade! Då jag visade fyndet för mina söner undrade de vad det var – gardiner??!
I väntan på att passionen för kläder ska infinna sig hinner jag antagligen nöta slut på mina märkesgardiner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar