Från Lottas utkiksplats

I natt drömde jag att jag skrev min bok. Jag skrev sida efter sida i ett rasande tempo presto så att fingrarna knappt ville hänga med bland bokstäverna på tangentbordet. Kapitel lades till kapitel. Jag vaknade och borde ha stigit upp och skrivit ner texten, men jag gjorde det inte. På morgonen ångrade jag mig förstås. Nästan allt som jag hade "skrivit" var som bortblåst! 

Kanske är det så att vi undermedvetet bearbetar saker och ting mycket intensivare och mera djupgående än vad vi själva kan ana. Kanske är det så att vi verkligen behöver göra det för att kunna gå vidare med nya projekt i livet. Jag bearbetar tydligen nu min väg till präst. I min dröm hette förresten boken Hennes väg till präst. 

I drömmen såg jag lurvhunden Lotta som fanns på min barndoms Kyrkbacken. Lotta fick ha sin koja på hög höjd i skogsbacken med utsikt över taken. Kanske kunde jag i boken betrakta livet på Kyrkbacken genom Lottas ögon... 

Vindens hemlighet

Naturen har vaknat till liv i var vrå,
hela skapelsen står skir som en brud.
Huru allting fungerar ter sig omöjligt förstå
i vårdrillande klangfärg av ljud.

Kall är dock vinden i bottnen vi vet,
får akta förkyla sin lekamen.
Vad vinden för med sig, det är en hemlighet
som omsluts av ett vattentätt amen.

Att tro är att förundras över sommarblommans doft
och myrmammans flit där i stacken.
Allting som utblommar förvandlas till stoft.
Var det allt? Var det livet? Var det tacken?

Att tro är att leva som öppnas en dörr
till ett annat, tidlöst, rum nånstans bak bergen.
Inget blir som nu – ingenting som förr,

men det okända har fäste uti märgen.

Att leva är en rikedom som ingenting förslår,
för vad kan vara vackrare än livet?
Jo, ljuset som vi möter då vi levt vårt sista år,
då det som var fördolt kan bli oss givet.

Ingenting undgår ett barn

- Älskar du dig själv, mamma?

Hur kan en 4-åring analysera en övertrött mammas situation så exakt?

Flygfärdig

På tåget hem från studiestaden igår tackade jag Gud för att jag kommit i mål. Jag hann bara säga amen så ringde telefonen. Det var från Domkapitlet. Om jag fortfarande var inställd på prästvigning? Ja. 

Jag är flygfärdig men ska vila i sommar. Processen är igång och beroende på vilka val andra gör ser vi i slutändan om det lämnar något jobb över åt mig. Jag är alltså sist på listan men jag är på den. Det är som kedjebrev. Man sätter sitt eget namn sist och beroende på hur andra väljer kommer man högre upp eller så rinner allt ut i sanden...

Bubbelglädje!

Vilken fest det var! Vilken fest det blev! I dagarna två har jag storligen njutit av tillvaron i studiestaden. Tillsammans med människor som jag verkligen bryr mig mycket om har jag fått dela min glädje över att jag nått mitt mål. Jag har avklarat samtliga delar av mina studier och får min examen 28.5.

Under de tre studieåren har jag periodvis tillbringat tid i min egen studiebubbla ute i skogsstugan. Nu blåser jag iväg bubblan för att låta stugan bli den rekreation och oas som vår familj behöver. Tillsammans. Äntligen.

Sömnlös och rådlös

Som en förlängning av kommentarerna i föregående inlägg vill jag fråga om råd. Mitt huvud och mina tankar vägrar inta viloläge. Det är full fart som gäller och jag har svårt att sova. Efter att under en längre tid arbetat med texter på högvarv tycks hjärnan nu ha svårt att ställa om sig. Jag vill vila. Jag behöver vila. Men huvudet nonchalerar min vilja och ältar, vrider och vänder på texter, insikter och upplevelser i det oändliga. Jag behöver få vila för att undvika att bli helt utsliten. Vad ska jag göra? 

Beviset

Känslan är helt enkelt obeskrivbar.