Det har varit två dagar i uppförsbacke nu. Ni som stickar vet den där känslan då man verkligen satt sin själ i ett komplicerat mönster på ett bakstycke och tagit av för ärmarna. Då upptäcker man strax ovanför resåren fel som bara inte går att ignorera. Känslan då man sitter och drar upp varv efter varv och ser hur timmar och dagar av arbete går upp i rök... Så känns det att radera den största delen av 29 sidor text och utplåna åtta dagars (och nätters) intensivt arbete. Nu har jag plockat upp maskorna på stickorna igen och är tillbaka där jag började för två veckor sedan.
Kanske är jag lite klokare. Kanske kommer jag på rätt köl den här gången. Men nog ska det vara svårt att bli präst! Bakslaget ger mig inga valmöjligheter längre gällande examensdag. Som ni märker är jag lite ur spel. Detta eländiga akademiska ältande går inte ihop med min natur - int tess! Jag vill ha snabba beslut, handlande därefter och inga tillbakablickar. Ni som känner mig väl vet att denna situation är verkligt kämpig och prövar mig. Jag hör rytmen i texten och då den stämmer går jag vidare. Nu verkar det vara mest da capo, da capo, da capo molto largo. Fermat. Molto sensibile. Fermat. Da capo, da capo, largo tenuto e grave. Fermat. Ma non troppo... Nonsens per Camilla.
Jag skriver hellre da capo al fine ma subito e vivace, non ritardando e non repriso. Finito. Absoluto. Sätta puncto. Loppusluto. Fine - änteline! Academiscrivo non da capo. Inhalato lufto frisco, semper in futuro.
Tutti - natti natti.
Camilla - momento fnatti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar