Är så fruktansvärt trött på att ha cancer! Dessutom börjar jag bli vårdtrött. Mitt humör förändras och jag får allt kortare stubin. Så jag är på god väg att bli den där krypande häxan som jag tidigare skrev om.
Har svårt med balansen. Att gå nerför trappor är som att stiga rakt ut från en trampolin. Kontakten mellan ögonen, hjärnan och fötterna fungerar inte som den ska.
Ändå är jag glad att jag rör mig smidare med FEC än med Taxotere (mina cellgifter). Ska gå till sängs och känna hur pulsen bultar i skelettets kindben. Skelettdepressionen har slagit rot i mig.
Jag vill inte vara sjuk! Antingen så lever jag eller så dör jag. Men jag vill inte vara fängslad både till kropp och själ!
Det är hoppet, som bär! Varje gång du tycker dej vara på botten, så hittar du ändå något positivt! Det är din styrka och det är bra! Blott en dag eller en timme eller en minut i sänder, men framåt går det. Kram/KH
SvaraRaderaJust nu i minuter... Tyvärr.
RaderaDet är ledsamt att läsa om hur svårt du har det å inte kunna hjälpa på något sätt. Kan bara tänka på dej å hoppas att det värsta snart är över å du blir starkare å starkare tills du är helt frisk igen. Den dagen kommer småningom!!!
SvaraRaderaHar bara så "leidon"...
Radera