XXX

Jag har sänt iväg ett dussin sidor och känner mig rätt nöjd med dagens arbete. Jag sitter mitt i en hög av böcker och papper så nu får jag börja städa i alla fall. Det blir att åka hem några dagar och "hälsa på" familjen innan jag återvänder till skrivstugan för ett par dagar igen. Jag har en semestervecka kvar och vill ha hela kapitel 3 i någorlunda skick. 3.1. Minnesgudstjänster i samband med katastrofer var det som just for iväg till handledaren. 

Rubriken? Jag har haft många arbetsrubriker men i skrivande stund står det XXX. Något katastrofalt lär det bli...

Da capo al fine - någonsine?

Det har varit två dagar i uppförsbacke nu. Ni som stickar vet den där känslan då man verkligen satt sin själ i ett komplicerat mönster på ett bakstycke och tagit av för ärmarna. Då upptäcker man strax ovanför resåren fel som bara inte går att ignorera. Känslan då man sitter och drar upp varv efter varv och ser hur timmar och dagar av arbete går upp i rök... Så känns det att radera den största delen av 29 sidor text och utplåna åtta dagars (och nätters) intensivt arbete. Nu har jag plockat upp maskorna på stickorna igen och är tillbaka där jag började för två veckor sedan.

Kanske är jag lite klokare. Kanske kommer jag på rätt köl den här gången. Men nog ska det vara svårt att bli präst! Bakslaget ger mig inga valmöjligheter längre gällande examensdag. Som ni märker är jag lite ur spel. Detta eländiga akademiska ältande går inte ihop med min natur - int tess! Jag vill ha snabba beslut, handlande därefter och inga tillbakablickar. Ni som känner mig väl vet att denna situation är verkligt kämpig och prövar mig. Jag hör rytmen i texten och då den stämmer går jag vidare. Nu verkar det vara mest da capo, da capo, da capo molto largo. Fermat. Molto sensibile. Fermat. Da capo, da capo, largo tenuto e grave. Fermat. Ma non troppo... Nonsens per Camilla.

Jag skriver hellre da capo al fine ma subito e vivace, non ritardando e non repriso. Finito. Absoluto. Sätta puncto. Loppusluto. Fine - änteline! Academiscrivo non da capo. Inhalato lufto frisco, semper in futuro. 

Tutti - natti natti. 
Camilla - momento fnatti.

Har du missat någon?

Något av det intressantaste som finns är människomöten. En barndomsvän behöver man sällan förklara något för. Man bara vet var man har varandra. Visst förändras alla människor och livserfarenheterna präglar många gånger ens nuvarande identitet och personlighet. Men om personkemin stämt för flera decennier sedan stämmer den högst antagligen nu också.

Så finns det de som man plötsligt bara upptäcker. De kan vara helt nya bekantskaper eller så har de kanske funnits inom ens blickfång under många år utan att man riktigt tagit steget ut och bekantat sig med varandra. Med ens kan man upptäcka att det känns harmoniskt och rätt att dela en bit vardag och några tankar.

Vi behöver bli sedda för att vi ska öppna oss. Se dig omkring. Inom varje individ kan det finnas en gemenskap du missat. Då vi ser varandra går vi Guds ärenden. Betydelsen av gemenskap kan aldrig betonas tillräckligt. Öppna dig alltså för gemenskap så får du harmoni på köpet.

Finland

Två blåvita ljus i fönstret säger allt.

Framåt i alla väder

Vilken snösörja! Snöslasket fullkomligen vräkte ner och trafiken löpte sakta då jag körde till jobbet. Plötsligt släcktes vägbelysningen och det blev riktigt svårt att se snösörjespåren som var smala och djupa.

Medan jag körde hann jag tänka på hur snabbt livet kan förändras. Ack hur skör livstråden är! På samma sätt som ljuset försvann då gatlyktorna släcktes måste det kännas då någon upplever att Guds ljus släcks. Spåren blir svåra att se och det är lätt hänt att man tappar kurs.

I livet ställs vi inför frågor som vi inte har svar på och inför situationer där vi hamnar att välja spår. Men jag är alldeles övertygad om att bara vi bevarar tryggheten är det lättare att följa Guds väg - även om ljuset tillfälligt syns ha slocknat.
Med Gud inombords kommer man framåt i alla väder.

Lyckligt naiv

"Har du aldrig tvivlat på att Gud finns?" Jag har fått frågan med jämna mellanrum. Mitt svar är enkelt: Nej, jag har aldrig tvivlat på Guds existens. Men många gånger har jag inte förstått mig på de vägar jag upplevt att jag varit tvungen att gå. Då har jag nog riktat mina frågor till Gud. Men jag har inte tvivlat, bara undrat. Jag har litat på att jag småningom får svar. Fast ibland har jag kunnat tycka att han tagit lite väl god tid på sig för att besvara mina frågor. 

Kanske är det naivt att tro utan att tvivla. Jag träffar, hör och läser om människor som brottas med sina tankar och tvivel. De kan vara djupt troende kristna som upplever att Gud har övergivit dem. Vad kan jag säga? Jag har inte varit där.

Då Gud får leda upplever jag att det är lätt att ta beslut och livets värden har rätt prioriteringsföljd. Kanske är det lättare att tro och leva om man är lite naiv. Åtminstone är det inte svårare. 

Världen 24.11.1967

Björneborgaren Aarne Heljakka grundade 24.11.1967 Nelostuote Oy för att kunna ge ut sin finska licensversion av det amerikanska brädspelet Trouble. Vi känner spelet som Kimble - ett familjespel som finns i hyllorna i många finländska hem. Vid den här tiden gick en tv-serie i finsk TV som hette Takaa-ajettu (The Fugitive) och i huvudrollen sågs David Janssen som rollfiguren Richard Kimble. Därifrån kommer spelets namn.

Denna samma fredag 24.11.1967 besökte Monacos prinsessa Grace (Kelly) en galleria i Madrid för att titta på antikviteter och den populära gruppen The Beatles gav ut singeln Hello Goodbye i England.

Vidare höll kompositörerna Erik Bergman, Alfred Schnittke och Kaj-Erik Gustafsson (Psb 584 Jag har ett hem) sina födelsedagskalas och idag kan ni gratulera Viktor Klimenko som fyller år.

Denna fredag kväll då livet i världen rullade på som vanligt med film- och operapremiärer blandade med vanligt fredagsmys föddes också en liten flicka.