Tröttheten gick och gömde sig

En lång studiedag är över. Arbetet som återstår motsvarar det jag förväntade mig. Men jag är överraskad över att jag var så öppen och mottaglig för förändringarna. Tröttheten gick och gömde sig och jag inspirerades av de förbättringar som jag både kan och bör göra för att få alla delar att sitta ihop på rätt sätt. Skrivlusten kom alltså tillbaka!

Snart är det över. Jag kan lämna ifrån mig texten med riktigt gott samvete eftersom jag inte kan bättre än så här. Det räcker för att få examen och det betyder allt för mig. Jag vill verkligen bli präst!

Bara du och jag, mamma!

                            

Kyrkohistoriskt sms

Blir lite nostalgisk då jag tänker tillbaka på kursen i kyrkohistoria. Vår unga proffsiga lärare hejade oförtröttligt på oss och resultatet var att jag blev verkligt intresserad av ämnet. Jag såg för mitt inre hur munkar red kors och tvärs över hela Europa för att sprida evangeliet och hur heliga Birgitta lämnade sina åtta ungar för att grunda kloster istället... 

Vår allra sista uppgift var att beskriva de viktigaste händelserna i kyrkans historia. Ett århundrade skulle beskrivas med 160 tecken, vilket är lika långt som ett textmeddelande. Vad roligt det var med en så pillemarisk uppgift! Det var verkligen inte lätt för det gick inte att rada ord efter varandra utan det skulle sägas mycket med få ord. Ni har ju märkt hur förtjust jag är i att skriva limericker så uppgiften var en njutning att göra. Så här beskrev jag med 159 tecken 1600-talets kyrkohistoria i Finland: 

Utbildad präst predikade i ny träkyrka under ortodoxins tid. Det var viktigt att leva rätt enligt kyrkolag 1686. Tuktad finne kunde katekesen då pietismen kom.

Varmt tack till vår inspirerande lärare! 

Två sätt att leva

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein i Dagens lösen 10.2.2014

Då man får livet presenterat så här av Albert är valet lätt. Jag slösåg på tv en stund. Programmet handlade om tre personer som "dött". Deras hjärtan hade stannat flera minuter och under den tiden upplevde de alla tre att allt var underbart, ljust och gott att vara. Upplevelserna och erfarenheterna präglade dem nu och de förstod att de hade speciella uppgifter att utföra eftersom de blivit kallade tillbaka till livet. Medicinskt sett borde de ha varit svårt hjärnskadade eller hjärndöda. Alla tre var fullt friska.

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein

XXX

Jag har sänt iväg ett dussin sidor och känner mig rätt nöjd med dagens arbete. Jag sitter mitt i en hög av böcker och papper så nu får jag börja städa i alla fall. Det blir att åka hem några dagar och "hälsa på" familjen innan jag återvänder till skrivstugan för ett par dagar igen. Jag har en semestervecka kvar och vill ha hela kapitel 3 i någorlunda skick. 3.1. Minnesgudstjänster i samband med katastrofer var det som just for iväg till handledaren. 

Rubriken? Jag har haft många arbetsrubriker men i skrivande stund står det XXX. Något katastrofalt lär det bli...

Da capo al fine - någonsine?

Det har varit två dagar i uppförsbacke nu. Ni som stickar vet den där känslan då man verkligen satt sin själ i ett komplicerat mönster på ett bakstycke och tagit av för ärmarna. Då upptäcker man strax ovanför resåren fel som bara inte går att ignorera. Känslan då man sitter och drar upp varv efter varv och ser hur timmar och dagar av arbete går upp i rök... Så känns det att radera den största delen av 29 sidor text och utplåna åtta dagars (och nätters) intensivt arbete. Nu har jag plockat upp maskorna på stickorna igen och är tillbaka där jag började för två veckor sedan.

Kanske är jag lite klokare. Kanske kommer jag på rätt köl den här gången. Men nog ska det vara svårt att bli präst! Bakslaget ger mig inga valmöjligheter längre gällande examensdag. Som ni märker är jag lite ur spel. Detta eländiga akademiska ältande går inte ihop med min natur - int tess! Jag vill ha snabba beslut, handlande därefter och inga tillbakablickar. Ni som känner mig väl vet att denna situation är verkligt kämpig och prövar mig. Jag hör rytmen i texten och då den stämmer går jag vidare. Nu verkar det vara mest da capo, da capo, da capo molto largo. Fermat. Molto sensibile. Fermat. Da capo, da capo, largo tenuto e grave. Fermat. Ma non troppo... Nonsens per Camilla.

Jag skriver hellre da capo al fine ma subito e vivace, non ritardando e non repriso. Finito. Absoluto. Sätta puncto. Loppusluto. Fine - änteline! Academiscrivo non da capo. Inhalato lufto frisco, semper in futuro. 

Tutti - natti natti. 
Camilla - momento fnatti.

Har du missat någon?

Något av det intressantaste som finns är människomöten. En barndomsvän behöver man sällan förklara något för. Man bara vet var man har varandra. Visst förändras alla människor och livserfarenheterna präglar många gånger ens nuvarande identitet och personlighet. Men om personkemin stämt för flera decennier sedan stämmer den högst antagligen nu också.

Så finns det de som man plötsligt bara upptäcker. De kan vara helt nya bekantskaper eller så har de kanske funnits inom ens blickfång under många år utan att man riktigt tagit steget ut och bekantat sig med varandra. Med ens kan man upptäcka att det känns harmoniskt och rätt att dela en bit vardag och några tankar.

Vi behöver bli sedda för att vi ska öppna oss. Se dig omkring. Inom varje individ kan det finnas en gemenskap du missat. Då vi ser varandra går vi Guds ärenden. Betydelsen av gemenskap kan aldrig betonas tillräckligt. Öppna dig alltså för gemenskap så får du harmoni på köpet.