Hög tröskel till onkologen

Har börjat gruva mig för nästa vecka. På torsdag är det tänkt att jag ska få den sjätte och sista dosen cellgift (FEC). Det är som om en stor tröskel rest sig upp mellan mig och onkologen. Kommer venen att hålla en sista gång? Kommer jag att må lika illa som förra gången? Kommer jag att sova nästan två dygn i sträck? Blir värken i fingrarna ännu värre?

I dagsalen finns både britsar och stolar.
Stolarna är populära eftersom de går att ställa
så att man har det riktigt bekvämt.
Klicka på bilden så blir den större. 

Förra gången fick jag platsen mellan två kvinnor som började prata med varandra. Kunde ju inte undgå diskussionen eftersom jag befann mig i skottlinjen. Båda var andra gången sjuka eftersom cancern spridit sig till nya ställen.

- Det är ju inte fråga om om cancern kommer tillbaka.
- Nä, nä. Det handlar om när den kommer igen.
- Precis. Men man får ta det som det är.
- Jaa. Och tacka Gud för varje dag man får.

Glad var jag ju förstås över att det fanns anledning att tacka Gud. Men resten hade jag inte velat höra. 

Är nog ganska "melenkelen" inför onkologbesöket. Jag har därför bett min mamma att komma med. Har sagt att hon kan sitta på en pall bredvid mig och sticka. Antagligen sover jag en stund men hon har lovat komma så att jag kan känna mig trygg. Tack, mamma!