"Minnen, minnen, helga minnen"

Begravningsdag för
söndagsskollärarinnan Elly.
Sov i ro i Guds ljus.

Spruckna instrument

I ett ögonblick av harmoni lutar jag mig mot dig 
och blinkar åt Gud.

Vår duett är inte av ädlaste klang. 
Men även spruckna instrumentkroppar klingar  
under Guds ledning. 

Insikt

När jag ser Din himmel genom rönnbärsträdens blad

förstår jag att jag inte kan förstå Din storhet.

In memoriam

Då jag installerades till min första kantorstjänst var min söndagsskollärarinna med och välsignade mig. Jag hade fått välja någon för mig viktig person och valet var självklart. När jag långt senare berättade att jag ska bli präst utbrast hon spontant: "Vad roligt!" Hon var den som sådde prästfröet i mig.

För drygt två veckor sedan träffades vi. Det var dagen före jag i kyrkan skulle predika om Sackaios och jag hade lagt med den färdigskrivna predikan i väskan så att hon skulle få höra den. Vårt möte blev det vackraste av avsked.

I en tv-intervju fick hon en gång frågan hur hon ser på döden. Hon svarade genast: "Jag är ju lite nyfiken på vad som ska komma!" 

Så dog hon i natt – mätt på livet och nyfiken på döden. 

Jag är tacksam över att min söndagsskollärarinna hann se hur fröet hon sådde – växte – och nu står redo att som präst blomma för Kristi skull.

Tack för allt, kära tant Elly. Nu har du kommit hem till Gud.

Vem är jag?

Frågan ställde jag mig framför en spegel i ett provrum igår kväll. Eftersom regnet öste ner passade jag på att klädshoppa – något jag inte tycker om att göra. Då jag ska handla jobbkläder har jag ett exakt öga och vet vad som passar sig – vet vad som passar mig. Men vem är jag som privatperson? Kommer jag som präst någonsin att vara privatperson? 

Smått ointresserad gick jag runt bland alla klädstänger. Jag avverkade systematiskt butik efter butik i det stora köpcentret. Vilken längd ska en kjol ha? Vilken längd ska en ärm ha? Hur ska urringningen se ut? Nu finns det de bland er som skrattar och tänker att "det där är ju inga problem". Nej, inte om man har öga och intresse för kläder. Men om man inte har det? Och om man dessutom inte vet om man är ung eller gammal utan antagligen någonstans sisådär halvvägs.

Det slutade med att jag köpte några "trygga" plagg och ett par byxor i spräckliga orangenyanser (kan höra er sucka, men jag gillar orange). Byxorna köpte jag i en ansedd märkesaffär för (vuxna) kvinnor, minus 70% – som hittade! Då jag visade fyndet för mina söner undrade de vad det var –  gardiner??!

I väntan på att passionen för kläder ska infinna sig hinner jag antagligen nöta slut på mina märkesgardiner...

En kyrksvart uppgradering

Den suckade tungt och i kurvorna lät det som om två metallbitar hjärtskärande gneds mot varandra. Framtill klånkade den med jämna mellanrum. Vi höll andan vid varje växling. Vi hade 120 km att köra och visste att kopplingen kunde ge upp när som helst. Det var den sista resan. Den allra sista resan för min gamla, gröna Saab. Under åtta och ett halvt år hade den tagit mig från punkt A till punkt B. För det mesta lyckosamt. Ibland hade Lasse hämtat den med sin bärgningsbil. Nu var sagan all.

En gång förklarade en bilförsäljare att den svarta färgen på en bil är kyrksvart. Jag förstod aldrig vad som är skillnaden på en svart och en kyrksvart bil. Nu hade jag bara en enda önskan beträffande den nya bilen – den skulle vara röd. Tja. Min svägerska förklarade att det i hennes värld bara är Kalle Anka som har röd bil och att min kyrksvarta kommer att se bra ut med logon camillapredikar på dörrarna...

Så nu rullar livet vidare, i kyrksvart, men i min fantasi är den bättre begagnade ändå en kärleksröd Ford Fiesta!

Den taggiga busken berättar

Längst borta i ett hörn av vår trädgård står en enorm buske. Den är alldeles vildvuxen och misskött. Eller rättare sagt är den inte överhuvudtaget skött. Jag har bara givit den några ögonkast nu och då och tänkt att sen ska jag ta itu med eländet. 

Nu har Junior och jag ett par kvällar engagerat oss i det stickiga buskaget. Alla torra grenar har vi knipsat av, det betyder att halva busken nu är borta. Men vad som återstår är en härlig koja att leka i. Nu kan man sitta under busken utan att bli våt fastän det skulle regna. Och även om taggarna finns kvar går det att vara där, men man måste akta sig för dem. Någonting gör att det ändå känns tryggt och bra att bara finnas där i buskaget.

Är det inte så med livet också? Då man inte vårdar det är det fullt av taggar, agg och smärta. Men då man vartefter rensar bort det som gör ont, förlåter, känns det bättre. Guds stora välsignelse över våra liv gör inte att taggarna försvinner, det onda finns kvar, men livet är ändå betydligt lättare att leva. Där under välsignelsen är det gott och skönt att vara och det gör ingenting fast det regnar utanför. 

Öppna ögonen och se alla liknelser som finns i vardagen! Vem hade trott att den där övergivna busken längst borta i trädgården överhuvudtaget hade någonting att berätta?